Lite tankar om oro

Jag frågade någon nyligen om hur det var och han svarade bland annat nej men jag är inte orolig, oro hjälper ju ingenting, vad skulle det tjäna till?

Konversationen har hängt kvar för den har fått mig att fundera över det där med oro. Finns det någon som väljer oro? Som livscoacherna ibland vill få oss att ”välja glädje”, skulle någon då ”välja oro”? Min upplevelse av oro är snarare att det är något som drabbar en, som en våg som sköljer över en. En känsla av att inte ha kontroll, att inte veta utgången och om det stegrar sig skenar det iväg och blir till ångest.

Sällan har jag mött så mycket oro hos människor som just nu. Vi försöker ju alltid skydda oss så bra vi kan. Hängslen, livrem, säkerhetsbälten och inte simma efter maten. Men det här viruset verkar ju inte se till några säkerhetsföreskriften utan kan råka drabba vem som helst finns i dess väg. En verklig fara, (även om risken inte är särskilt överhängande för de allra flesta) som vi inte kan skydda oss emot.

Jag möter människor i olika åldrar. De äldre jag känner är förståndiga, får hjälp att handla och är med på möten digitalt. De jämngamla verkar ta det med jämnmod. Livet som barnfamilj är ganska ”lugnt och stilla” i benämningen inte särskilt många weekendresor till Florens som behöver ställas in. Livet pågår till stor del redan i hemmet och trädgården och mina medmorsor verkar inte jätterädda.

Däremot har jag mött en förlamande oro bland de ”millenials” jag hänger med. Jag har funderat en del på varför det är så och tänker att det här är första gången de får släppa kontrollen totalt. Det är något som händer längs livets väg. Man möter omständigheter som inte går att kontrollera och man får kapitulera och välja väg; tilliten eller orons. 

För återigen. Är det ett val? Jag skrev inledningsvis att jag inte tror att någon väljer oron. Men kan man välja tilliten? Jag tror det. Jag tror man viskande kan be ut ”Jag känner mig övermannad av oro just nu, men Jesus jag vill lita på dig idag. Tack för att du vad som än händer aldrig överger mig”.


Vi väljer inte att oron ska skölja över oss. Men jag tror vi ibland kan välja att stanna kvar i den. Vi kan bli trygga i de mest otrygga omständigheter. Vi kan bli hemmastadda i oron och ibland behöver vi göra något radikalt för att säga till oss själva att det inte är vårt hem. För mig skulle det kunna vara att åka bak på en motorcykel. Fy vad rädd jag skulle vara, men då skulle jag samtidigt viska ”idag väljer jag tilliten, jag vägrar leva bakbunden av oro”.

Jag är så tacksam för min tro, vilken gåva det är att få tro! Att ha hopp bortom alla omständigheter om en kärleksfull Gud som bär oss i sin modersfamn. Oro är en del av att vara människa. Men jag kan vara trygg i vissheten om att jag aldrig är ensam. Aldrig övergiven.

4 kommentarer

  1. Alltså hatten av för en träffsäker och värmande tex utan floskler. Bless ♥️♥️♥️💚💚💚

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *