Frikyrkans musikunder – en sorg för jämställdheten

Titta på bilden ovan. Visst förmedlar den hopp? Jämlikhet? Bild och text ger liksom en glädjande dans genom hela kroppen, där kyrkan verkligen kommer visa att här, i frikyrkan, är alla musikanter välkomna. ALLA.

Så visade sig SVT:s dokumentär ”Frikyrkans musikunder” INTE sig vara. Jag tittade på denna här om dagen och helt ärligt kröp det i precis hela kroppen. 

Känslor som kom farande, fram och tillbaka var:
– sorg
– ledsamhet
– någon stunds glädje
– förståelse
– skämskudde på
– trevliga skratt men bara trevliga, inte hjärtliga

Varför då, undrar du? 

Jag ska försöka bena ut det här. Jag är ingen musiker, ej heller en lovsångsledare eller lovsångsspelare. Har typ aldrig varit. Däremot älskar jag musik som förmedlas av kristna, verkar det som. Det är inget jag signat upp mig på, men jag märker hur otroligt lättpåverkad jag är när det kommer till musik. Jag mår bra av att lyssna på lovsång ibland, jag mår bra av godhjärtade låttexter. Men också de där ytliga av Miss Li och Linneá Henriksson som bara har en skön melodi. 

Okej. Så det jag ser när jag tittat på den här dokumentären är en massa män. Och min känsla är: jahopp, som vanligt då. 
Jag är SÅ TRÖTT på att män ska vara på scenen jämt. Och jag fick så ont i mitt hjärta, när en av de FÅ kvinnliga artisterna som visades upp, sa något i stil med (när hon fick frågan om varför inte fler kvinnor syntes):
– Kanske vågade vi inte ta plats som pojkarna? (eller något i den stilen).

Jag skrek nästan rakt ut, jag blir så förtvivlad av den tanken! Jag vill skrika NEJ DET ÄR INTE SÅ! SLUTAAAAA! För det handlar inte om att vi tjejer ”inte vågar ta plats”, det handlar om en struktur som redan är lagd. En plattform som redan är byggd. Och den byggdes för männen. 

Och mer ledsen blir jag, att människor som inte tror ska se detta. Och se att kyrkan minsann inte är något bättre än själv samhället. Och sorgen när jag inser att jag har verkligen haft tur, medan många inte haft det. Jag är uppvuxen i en församling, en frikyrka, där jämställdhet är lika med självklart. Där kvinnor stått på scen mer än män (och då är vår huvudpastor ändå man, men om någon vill veta hur sånt här ska göras ska ni nog fråga honom). Jag inser att världen, Sverige i alla fall, är något annat. Vart jag än vrider mitt huvud är det män på scen. 

Och nu ska jag snart avsluta min rant här, men jag måste då tillägga. De senaste veckorna har jag kollat många gudstjänster från större kyrkor i Sverige, då corona lett alla kyrkor till digitalisering (på gott och ont, hehe). Och vet ni? Det är nästan bara män överallt. Lovsång som predikan. Och återigen, det handlar inte om att kvinnor ”ska våga ta plats”, det handlar om att män ska lämna plats. 

Slut på rant. 

Ps. Om du vill skriva en kommentar om att ”ibland är det visst så att kvinnor ska våga, för om de inte gör det så…” JAAAA, jag vet!!! Jag är själv en kvinna som tvingat mig göra saker bara för att jag inte vill se mer män på scen jämt. Det är hemskt jobbigt! Men jag gör det för mina döttrars skull. För tjejer som kommer efter mig. Och det kan ni också göra.

Okej, hejdå!

8 kommentarer

  1. Jag förstår precis vad du menar och på samma gång blir jag så förvånad. Jag är uppväxt i en frikyrka där vi haft en kvinnlig pastor när jag växte upp. Det var lika ofta eller i alla fall lika naturligt att kvinnor ledde gudstjänsten som männen.
    När jag blev äldre hade vi några år med manliga pastorer men fortfarande lika vanligt att kvinnor fick leda mötena. Jag med ett tag, tills jag avslöjade att det var det läskigaste jag visste typ.
    Det är både kvinnliga och manliga lovsångsledare, dock är det något vanligare att musikerns är män och körsångarna är kvinnor. Återigen har vi en kvinna som pastor och föreståndare. Jag har alltid blivit uppmuntrad att leda bön, möten, vara ljudtekniker, spela osv i min församling.
    När jag hör hur alla pratar om resten av världen känner jag inte igen mig. Men när jag tänker efter och förstår vad/hur andra menar o tänker så inser jag vilken tur jag haft och vilken tur mina barn har.

    Kan tillägga att när jag satt på senaste mötet för nattvardstjänare då diskuterade vi just vikten av att tänka på kön ålder och etnicitet när vi funderade på vilka vi skulle tillfråga om att bli nya nattvardstjänare… Vi vill att vi ska spegla församlingen.
    Nu känner jag ju definitivt att jag måste de den där dokumentären.

  2. Det var därför det var så befriande att se och lyssna på falköping pingst från deras långfredagsgudstjänst. Då pratade deras kvinnliga pastor. Jag sa det till min man efteråt, som för övrigt är pastor, att det var så skönt att lyssna på en kvinna som pratade och höra hennes perspektiv mm Vad jag saknar det! Själv är jag lovsångsledare och av 4 stycken lovsångsledare i vår församling är tre kvinnor. Så vi finns också! Men tack för att du belyser ett sådant viktigt perspektiv.

  3. Oj, så tänkte jag inte alls! Eller jo, jag tänkte att det var tråkigt att det inte var så många kvinnor. Men samtidigt så speglar det ju den tiden. Och då var det nog så tyvärr. Jag brukar ju i vanliga fall reagera, men här tänkte jag bara att det var en spegling av historien.
    Jag har funnits i sammanhang där både kvinnor och män får plats. Jag tycker att det fortsatt är så (förutom i vissa högkyrkliga sammanhang inom svenska kyrkan). Även i Katolska kyrkan där man bara har manliga präster så får kvinnor ändå stor plats vad jag har sett, tänk bara alla kloster med nunnor och kyrkolärare som är kvinnor. I svenska kyrkan är det numera fler kvinnliga präster än manliga.
    Men debatten är viktig! Det är viktigt att både män och kvinnor får synas framifrån! Och även olika åldrar! Jag brukar försöka få några barn att läsa bibeltext eller dagens bön eller liknande.

  4. Tycker det är hysfsat okej med jämställdheten när det gäller predikanter och mötesledare, men bland musikerna är det katastrof! Var på Torp och Ära19 i somras och blev helt trött för det var typ inga kvinnliga musiker på scenen i ladan. Några tjejer som sjöng och kanske någon som spelade piano, som det alltid är, men det syntes ju inga tjejer på trummor, bas eller elgitarr. (Som tur var så såg det bättre ut på barnmötena) Fast jag förstår också att det är sjukt svårt att hitta en kvinnlig lovsångstrummis, för jag har typ aldrig sett någon. Men jag tänker också att vi måste sluta tycka en massa och börja göra istället, så alla ni mammor där ute som spelar piano, köp en billig elbas på blocket öva lite hemma (sök efter övningstips på youtube) och gå med i din kyrkas lovsångsteam. 10000 timmar behöver man ju öva för att bli bra på något, men det tar inte så många timmar att bli en hyfsad lovsångs-elbasist, speciellt inte om man spelat piano innan. Då kommer ju våra barn lära sig att tjejer också kan spela alla instrument och förhoppningsvis ser det bättre ut på lovsångs-scenen om några år. Och ni som är redan är lovsångsledare eller artister på stora konferenser och så, våga dra ihop ett tjejband kring er! Gör som Beyoncé!

  5. Word Filippa!! Tröttsamt är ordet för denna struktur vi lever i!! Ska verkligen se detta program.

  6. Håller med. Inte kvinnor som ska steppa upp utan män som ska steppa ner och lämna platsen. De kan vara på barnmötena och allmänt jobba mer med barn. Där behövs de. Och de ska stanna där och göra det bra och göra det till sin grej och vara stolta.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *