Tiden som passerar är min bästa vän och en ilsken påminnelse om allt jag fortfarande inte kan

I onsdags tog jag fram utemöblerna på jobbet, jag kånkade stolar, bord och ställde iordning dem på kyrkans altan. En härlig känsla ju, att kunna sitta ute och äta lunch i försommarvärmen som hovrat över oss den här veckan. När jag gick där med plaststolarna så fick jag ett kroppsminne, det slog liksom bara till; vänta lite det här har jag gjort förr. Då slog det mig, nu i veckan var det två år sedan jag började arbetsträna i Noltorpskyrkan.

En våg av känslor sköljde över mig. Tacksamhet över att jag fått komma precis hit, en plats av människor som ser, bryr sig och ger mig möjlighet att komma tillbaka i min takt. Glädje över saker som jag har återerövrat under de här två åren och faktiskt klarat av;  fika med kollegor, sitta på möte, planera undervisning, åka på läger, startat en ledarskola, haft söndagsskola, undervisat konfirmander, lekt lekar, äta lunch med kollegor, skriva timrapport, förberett pyssel och aktiviteter för vårt kyrkfritids…

Vissa saker låter kanske helt banalt och löjligt för någon; ”Vaddå fika med kollegor? Det är väl för tjyven ingen aktivitet!” Men det ska jag säga er att det är en bragd och en mastodontglädje för någon som varit borta från arbetslivet en längre tid. Och samtidigt skapas en enorm ångest och trötthet av en sån här ”enkel” grej. Att sitta i samtal med flera personer som du inte känner på en arbetsplats och föra någon typ av konversation det är enormt ansträngande när en haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression.

Från början var jag på arbetet 2 timmar varje förmiddag, tisdag till fredag. Varje dag när jag kom hem, slevade jag i mig någon typ av lunch och sen sov jag på balkongen i två timmar tills jag skulle hämta barnen. Uppgifterna då handlade om att bära stolar, rensa förråd, förbereda pyssel, vattna blommor och annat praktiskt som jag kände funkade. Jag gick runt själv med lurar i öronen, oftast med enorm yrsel och ångest. Men sakta men säkert så kände jag en tillförsikt och trygghet, jag började slappna av, släppa ner axlarna och tycka om att vara på en arbetsplats igen.

Nu har det alltså gått två år. Min arbetsträning avslutades i juni förra året, vilket i sig är märkligt för jag var inte ens uppe i 25% (men politiken och besluten kring utmattningssjuka är ett helt annat inlägg.) Tack och lov har jag nu en timanställning, får betalt för fyra timmar/vecka (förutom då det är läger), vilket är min enda inkomst. Jag har alltså ingen ersättning från försäkringskassa eller arbetsförmedling då jag ”gjorde fel” i början av min sjukperiod. Så att få de här tusenlapparna som min timanställning bringar in är guld värt, bokstavligt talat. Nu kan jag både fika och äta lunch som vore det vardagsmat; pun intended! Men den största segern av alla; Jag kan undervisa och tycker det är så sjukt roligt! Fick en mikrofon i handen och ba hallå min röst höres i ett stycke högtalare!! Dock föregås detta givetvis alltid av regelrätt förväntansångest. Men det kommer ta tid att bli trygg igen då jag ännu inte gör det särskilt regelbundet. 

Nu kan jag arbeta halvdagar, med rätt rejäl ansträngning. Efter ett par timmar så börjar hjärnan tugga långsammare. Som att nån lagt i handbromsen när du kör, det är väl kanske den bästa förklaring jag kan ge. När jag kommer hem går jag fortfarande alltid och vilar (läs sover minst en timma). Om detta övertrasseras får jag huvudvärk, yrsel och en utmattad hjärna i flera dagar framöver. Vid läger är detta svårt att undvika. Men jag  tar pauser och försöker växla uppgifter, mellan hjärna och händer, och då är det ändå hyfsat hanterbart. Men då planerar jag in flera vilodagar efter jag kommit hem.

Jag kan klara saker. Jag börjar komma tillbaka. Men det tar en sån fruktansvärt lång tid. 

Så när jag stod där med de blå plastmöblerna i onsdags morse så fylldes mina ögon av tårar. Tårar av frustration och ilska. Men även tårar av tacksamhet och enorm glädje. Tiden läker inte alla sår och den utmattade hjärnan är inte hel. Men tiden ger tillförsikt, mod och visar att det kan bli bättre. Den erfarenheten håller jag mig fast i. Ett. Steg. I. Taget. Eller för att uttrycka det som psalmisten Lina Sandell (som f.ö. hade ett riktigt tufft liv): Blott en dag ett ögonblick i sänder. 

Skickar med er ljuvlige Freddie Wadlings (salig i åminnelse) version av denna tidlösa psalm;

3 kommentarer

  1. Ja Jennie, ett steg i taget! ”Som din dag, så ska din kraft ock vara”. Detta löfte gav HAN dig! ♥️

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *