Aldrig mer IVA

Tillhör du en riskgrupp? Den frågan får jag titt som tätt. Och svaret är: Jag vet inte..  För jag vet inte, helt enkelt. Jag har en kronisk sjukdom så jag kan tänka att det är dumt för mig att dra på mig covid19, samtidigt är min sjukdom inte kopplad till lungor eller hjärta eller sådär uppenbart kopplade grejer. Men jag försöker såklart vara försiktig.

Jag är inte rädd för att dö. Även om jag inte alls vill det och lämna mina pojkar i förtid. Och jag är inte särskilt rädd för att bli sjuk. Men, om jag ska vara ärlig – jag är rädd för att hamna på IVA.

Jag har helt sjuka bilder från när jag ligger på intensiven, men jag och Christian har bestämt oss för att inte lägga ut dem på nätet. Ni får nöja er med mig, några dagar efter uppvaket.

Det har delats en del texter om hur det är att ligga på IVA på sistone. Och det är bra, att vi förstår allvaret. Och jag känner sån respekt för dem som arbetar där och sliter för att hålla människor vid liv.

Det kan vara ganska mysigt att ligga på sjukhus. Jag har testat det en del. Man blir ompysslad, träffar intressanta människor, blir bjuden på mat. Ja det är väl inget man vill, men det finns värre saker att göra. 

Men att ligga på intensiven… Det gör man bara om det handlar om att hålla någon vid liv. Och då är man sjuk, riktigt sjuk. Jag låg på IVA 2007 och 2009, ungefär en vecka varje gång. När jag vaknade upp första gången var en av mina första meningar vart har jag varit någonstans?


Om man ligger på IVA är man kopplad till massor av maskiner. Sondmatas, kateter, slangar överallt. Det gör ont och är knöligt, även om man oftast inte märker det förrän efteråt. För man är ju inte vid medvetande.

Det kan vara ganska olika hur man upplever det. Jag har upplevt det på två olika sätt. Första gången hade jag MASSIVA mardrömmar. När jag vaknade kändes det som att jag drömt mardrömmar under hela veckan jag varit nedsövd. Det var värre än allt det fysiska, det tog år att bearbeta dem. Lång tid med sömnmedel för att våga sova igen. Andra gången sov jag fridfullt – men det var också en stor bönekedja som bad om att jag skulle slippa just mardrömmar.

Sedan det fysiska då. Att lära sig gå igen. Att vara så svag att man behöver sova flera gånger om dagen. Att lära sig gå på toaletten. Ja det är ingen lek att återhämta sig från IVA. Jag var så förvånad när jag sedan fick barn, hur snabbt det gick att återhämta sig efter en förlossning – det var på en helt annan nivå (vid en normal förlossning vill jag tillägga). Första gången jag orkade promenera och handla själv efter sjukdomstiden var en stor seger, och det tog ungefär fyra månader dit.

Nej usch, jag vill verkligen inte hamna på intensiven igen. Det får vara värt att ha det lite extra tråkigt några månader under 2020. Och heja alla er som jobbar där. Ni är guld!!!

6 kommentarer

  1. SÅ fint och viktigt att få ta del av din upplevelse, jag tror många personer som varit IVA-vårdade delar den. Rehabiliteringen är inte något man talar om annars, eftersom fokus ju så att säga hamnar på att man _överlevt_.

    1. Ja precis. Efter första gången fick jag ett jättefint återbesök med den personal som varit mest involverad med mig – då jag fick berätta om mina erfarenheter. Men det var nog inte som regel utan snarare som undantag.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *