Två barn = två uppfostringar

Att arbeta i skolans värld är utmanande som alla säkert vet. Men jag skulle säga att det är ungefär samma utmaning som att vara förälder. Ja, ibland i alla fall.

De flesta av oss lärare som har barn hemma, vet mycket väl att en klass är fylld av olika personligheter, viljor, vanor och humör. Tänk om jag skulle behandla alla mina elever exakt likadant? 

Ni som inte jobbar i skolan kanske trillar av stolen nu; menar du att du SÄRBEHANDLAR elever? 

Ja, det gör jag väl då. Det finns något i skolan som kallas extra anpassning. Det betyder att vissa elever på pappret har rätt till olika saker och det kan vara; muntlig redovisning med bara läraren (eleven kanske lider av ångest eller oro kring att prata inför klassen, eller något annat helt enkelt), extra genomgång efter genomgång (eleven kanske har svårt att koncentrera sig och man har sett att den kan behöva höra genomgången själv en gång till) eller eleven ska skriva på dator, eleven ska få saker förklarat i bilder osv osv osv. Detta för att så många som möjligt ska lyckas, så klart (och sen att Sverige är så fruktansvärt inkluderande att lärare går i väggen är väl en annan diskussion).

Så när jag väl är hemma med mina två egna barn, kan jag väl aldrig tänka att de skulle ha exakt samma uppfostran? Nej. Vi har ett barn som är lika energiskt som ett vindkraftverk i storm, och ett barn lika lugnt som havets vågor en stilla morgon. 

Den energiska får vi dra in från studsmattan för att göra saker hon måste; städa rummet, göra läxor, duscha. Den lugna får vi dra ut till studsmattan så att hon får någon form av rörelse. 

Vad konstigt det blivit om vi haft samma riktlinjer för dom där! ”Hoppa 20 min på studsmattan så kan du göra något annat sen”. Det hade varit belöning för den ena, men ett straff för den andre. 

Något mina barn är väl medvetna om, eftersom vi säger det så ofta, är att LIVET ÄR ORÄTTVIST. Ja, det kanske är lite hårt. Men jag tycker det är lika bra de får veta det. För det är ju det! 

Det viktigaste med barnuppfostran tycker jag är att se till den lilla individen. Inte hålla fast vid några principer eller regler bara för det funkade på första barnet, eller för att grannen kört den varianten och det verkar funka. Inspireras av varandra – ja! Men kopiera inte om det inte är ett vinnande koncept för just er. Ja så tänker jag i alla fall.

6 kommentarer

  1. Så sant!!! Detta försöker vi påminna oss själva om hela tiden, framförallt nu sedan vi började hemskola. Lätt att bli irriterad på den ena för att han inte är lika fokuserad som den andra… MEN de är ju OLIKA och behöver heeeelt olika verktyg/uppmuntran/tålamod.
    Och det gäller ju som du skriver såklart jämnt, men blivit extra tydligt f oss nu när vi hänger tillsammans 24/7 och även ser ”skol-sidan” av barnen.
    Tack f påminnelse från mamma/lärar-du!!

    Ps. Of topic, men jag har blivit såååå impad av alla lärare!!! Det är ju skitsvårt att undervisa bara tre barn! Fatta att ha 25 stycken!! I ett helt år!!! (Vi har hemskolat i sju veckor… det känns lååångt…)
    Heja dig och alla andra pedagoger! 🙌🏼

    1. Amen tack! Jag skulle nog säga mer, heja ER som klarar hemundervisning! Vi har ju ändå fått en utbildning i detta 😀 Eller ja, skaffat oss 😉 Lycka till, snart sommarlov även för er eller?

  2. Håller helt med, man kan inte bara tillämpa samma rigida principer på alla barn, att vägleda barn genom livet kräver situationskänslighet. Jag har två stycken som på vissa sätt är ganska olika. Det kan ibland kännas orättvist att jag kräver olika mycket av dem, men jag vet ju att det är väldigt olika lätt för dem att göra det jag kräver.

  3. Shit va svårt det här är. Rättvisan och orättvisan i livet, att prata om den och hantera sina barn i det- Men viktigt. Tack!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *