Plötsligt stod hon i predikstolen, igen.


I know. Många av er har läst omdetta på instagrammet men för mig är detta så stort så jag måste bara få skriva om det igen; Efter tre och ett halvt års frånvaro från predikandet så har jag återerövrat detta uppdrag! I söndags predikade jag i Noltorpskyrkan om att våga trösta och att våga bli tröstad (tror den finns tillgänglig i cyberspace nånstans för den som är hugad).

Det var såinihejsan ångestladdat innan. Typ hela veckan. Och om någon hade tagit min puls precis innan så hade det varit kaninpuls på den. Tydligen märktes inte detta alls. Men sen när jag pratat på i några minuter så kändes det bara helt som…vanligt. Märkligt. Eller inte märkligt. Den enda skillnaden var att jag upplevde att jag liksom behövde fokusera mera. Svårt att förklara, det är en hjärntrötthetsgrej tror jag. Som att jag behöver anstränga mig för att skärpa sinnena.  Men jag tog mig igenom. Hela predikan. Läste trosbekännelsen. Och fick utdela välsignelsen. Dessutom orkade jag prata med människor efteråt. Jag var beredd att gå och gömma i sakristian för att slippa, men det gick bra. Hela veckan har jag hållit mig hemma, men idag ska jag ge mig ut i världen igen. Hjärnvila har behövts. 

Att det tagit tre och ett halvt år känns på ett sätt orimligt. Jag älskar det här. Verkligen. Att läsa bibeltexterna. Gå in i dom. Be. Fundera. Be. Formulera. Stryka. Skriva. Be. Tro att det bara kommer bli skit. Skriva igen. Få lite hybris för att det är sjukt bra. Sen kassera hälften. Och sen få tala ut det jag formulerat till en församling. Det är nåt alltså. Ibland faller orden platt. Det har hänt. Men i söndags flög det. Jag kände det. Och jag fick så otroligt mycket fin respons så jag blev helt generad och kunde inte annat än bara säga tack och buga mig djupt.

Nu är det gjort. Jag klarade det. Fick ingen panikångestattack. Jag låg i migrän en dag innan men jämfört med panikångest, nada jobbigt.  För det var så det började, min utmattningsdepression. Jag fick en panikångestattack under en gudstjänst. Inte då jag själv predikade men då min man deltog i nån typ av högtidlig kyrkgrej. Jag hade känt mig låg, ledsen och väldigt trött, typ hela sommaren. Och sen när terminen skulle sätta igång. Då hade jag ingen lust. Njet. Nada. Ville inte. Och ångesten började komma krypande. Men jag körde på. Jajjebox.  Så där satt jag med två barn, en treåring och en sexåring i en fullsatt kyrka och kände att jag höll på att tappa det. Hela marken gungade. Jag svettades. Fick synrubbningar. Och kunde inte få tag i någon som kunde hjälpa mig. Jag tog barnen ut ur kyrkan på nåt sätt. Min äldsta dotter blev också rädd och treåringen tyckte nog mest jag var konstig. Att tappa kontrollen inför sina barn och att inte kunna skärpa sig det skrämde skiten ur mig. En panikångestattack går över. Men rädslan för att drabbas igen det är den som du måste lära dig att leva med. Och möta. Jag va rnog redan så trött och utmattad så jag kunde inte möta det då. Jag var på väg nerför utmattningens brant. Och där låg jag sen.

Till slut så reste jag mig upp. Långsamt. Tog några steg och fick lägga mig ner igen. Fick backa. Ett steg fram. Fem steg bak. Typ så. Har fått erövra saker på nytt. Stegvis. Först gå runt en kyrka. Sen gå in i en kyrka. Sitta i en kyrka. Gå på gudstjänst men sitta längst bak för att kunna ha flyktvägen öppen. Sitta lite längre fram. Gå längst fram med barnen vid söndagsskolan. Hålla i en barnruta på två minuter. Hålla i söndagsskolan tillsammans med min man. Leda lekar med konfirmander. Undervisa konfirmander. Få ångest och varit tvungen att pausa igen. Backa fem steg. Sen.  Hålla en andakt för konfirmander. Undervisa unga ledare. Till slut kom frågan; ”Jag ser att du lovat att predika den 3 maj, vad kul! Kan du bara bekräfta att detta stämmer.”. Va??? Ånej. Har jag? Var min första reaktion. Men jag hade faktiskt inte lovat. Jag hade fått frågan för två månaders sen, blivit glad och hedrad. Sagt att jag skulle tänka på det men troligtvis inte aldrig i livet, tänkte jag. Men på grund av ett kommunikationsfel hade gudstjänstledaren fått infon att det var jag som var uppskriven som predikant för denna söndag.  Säg Goddag då.  Jag funderade. Försökte slingra mig. Min chef sa, ”Du måste inte”. Och när han sa det då bara, nej just det, jag måste inte men jag vill. Jag ville. På riktigt. Nu var det dags. Jag kände till och med en smygande glädje.

trött men väldigt glad, söndag eftermiddag.

Yes. Så var det. Och så blev det. Jag gjorde det. I´m back.

9 kommentarer

  1. Vilken grej!
    Tack för att du skriver om det.
    Häftigt att du gjorde det.
    Och väldigt intressant o uppmuntrande att läsa om vägen. Om en själv har varit utmattad och fortfarande kämpar. Vilket en har. Och gör. Tack!♥️

  2. Alltså Jennie! Sicken uppmuntrande läsning! Kanske konstigt att säga det… för fattar ju att du gått igenom en hiskeligt tid! Men det ÄR ändå så hoppfullt att läsa!! Är SÅ glad för dina framsteg!

    Och du lär mig så mycket om både livet/människor och mig själv. Du sätter ord på saker jag känt, men aldrig ens försökt beskriva f mig själv. Bl.a ”En panikångestattack går över. Men rädslan för att drabbas igen det är den som du måste lära dig att leva med.” 👊🏼

    Hoppas och ber att du får fortsätta framåt!
    Ska försöka leta reda på din predikan.

  3. Men så underbart att läsa🥰🙏 jag har ju inte insta så jag hade ingen aning. Jag uppskattade dina predikningar mycket och vet att du gör det så bra🤗 härligt att du vågade anta utmaningen och få känna att du kan. Tack Gud för Jennie 🙏❤❤

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *