Jag säger; nej.

Fick frågan om jag ville bli intervjuad och porträtterad i en ”kyrklig” tidning.

Först blev jag superpeppad och glad över att bli sedd som nån intressant.

Men när reportern ringde upp och berättade upplägget så kändes det plötsligt bara helt fel. Som om att det fanns en färdig bild av mig som skulle förmedlas. Reportaget skulle handla om min identitet som präst. Dels är det inte direkt min identitet. I alla fall inte just nu. Min väg in i utmattning skulle också skildras. Den var jag inte heller intresserad av att berätta om. Och eventuellt något om bloggen. Bloggen är just nu bara på tillfälligt besök och inget jag kände att jag kunde brodera ut så mycket tankar kring detta.

Jag insåg att jag inte var bekväm med att någon annan skulle presentera sin bild av mig. Kanske anser någon att jag är väldigt personlig ja till och med privat i mina texter. Men det är jag som bestämmer innehållet och jag skriver verkligen inte om allt. Min väg in i utmattning tog 10 år. Den vägen är smärtsam, mörk och svår att beskriva. Jag har börjat gå in i rummen som smärtar. Men många dörrar är fortfarande låsta. Kanske berättar jag nån dag. Kanske inte.

Nu sa jag nej. Och det kändes så ruggigt bra. Jag börjar lära mig sätta gränser. Lyssnar inåt och uppåt. Vad är min väg? Och jag gör det jag vill. Det som gör gott. Det som skapar ett mer hållbart liv.

För att citera en kulturell klassiker inom film: ”This is your dance space – this i mine! No spaghetti arms!” (Ur Dirty Dancing) lite så jobbar jag nuförtiden. Space och ramar. Det är bra skit.

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *