Vissa stunder är jag faktiskt skiträdd

Rapsen har snart blommat färdigt i Skåne. Värmen kom som ett brev på posten igår och jag kände för första gången, på väldigt länge, ett riktigt pirr i magen. Ett värmande sus genom hela kroppen, för jag kände hopp. 

Varken jag eller någon av oss har väl skrivit särskilt mycket om corona. Vi ville vara en injektion av hopp och inte bre på mer. Och det ska jag inte. Men helt ärligt, vissa stunder är jag faktiskt skiträdd. Så rädd för corona att jag inte kan andas, och då nästan trott att jag skulle få det. 

Det har varit så mycket kluvenhet kring att skolor hålls öppna och lärare ska fortsätta arbeta som vanligt. Men det har inte varit som vanligt alls. Första veckorna var hälften av eleverna borta. Antingen pga förkylning, kanske corona eller av rädsla. Sedan kom alla tillbaka, antagligen för att deras föräldrar inte orkade ha dem hemma längre. Och plötsligt står vi med en fullpackad skola av oro, funderingar (såklart!) från elever och samtidigt ska en ”vanlig” undervisning ske. 

Nej, det har inte varit en enkel vår, det må jag säga. Rädslan att jag själv eller någon närstående ska få den där riktigt hemska delen av coronan som vissa får, det skrämmer mig ibland. 

Men så känner jag värmen. Och ser ut över de överblommade rapsen. Tänker att snart är det faktiskt sommarlov och det betyder lata dagar med bullbak, bad och förhoppningsvis en drös filmtittande. Varje dag tittar jag på mitt print från Printoteket; The only way out is through. Och påminns om att mitt i allt detta är Gud så otroligt närvarande. Det är Jesus som är värmen, de vackra blomstrande träden och den vänliga kommentaren på jobbet. Och hoppet, det är ju det som aldrig överger oss. 

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *