Vem var det som startade det här stressfyllda livet egentligen?

Hur blev livet såhär? Hur blev ett av de vanligaste orden ”vardagspusslet”? Jag är så sjukt anti det ordet. Jag vill inte lägga ett komplicerat pussel varje vecka, jag vill att vardagen ska vara vanlig. Och hur blev var och varannan person man känner utmattad, deprimerad eller sjukskriven på grund av (oftast) samhällets norm? Vem var det som började det eländiga leverne?!

Jag har tänkt mycket på det här de senaste veckorna. Jag har tänkt mycket på er som är utmattade/deprimerade och hur fruktansvärt det måste vara. Men än mer har jag tänkt på oss som alltid är på gränsen. Vi som (ännu?) inte gått hela vägen utan står och väger. Och det värsta är att vi gör det alldeles för ofta.

Det blir lätt så att det nästan tar stopp. Kroppen signalerar med magsmärtor, huvudvärk, trötthet eller deppighet att nu MÅSTE DU sakta ner. Och så gör vi ju det, eller hur? Och det tar ett par veckor att liksom komma på banan igen. Och det är hemska veckor, men allt pågår ”som vanligt” utifrån men i kroppen råder panik.

Men tillslut blir det bra i kroppen och hjärnan. Och vi får nya idéer, ny inspiration, nya tankar – och så kör vi igen.

Är det NÅN som känner igen sig? Eller är detta bara jag? Snälla säg att ni finns där ute.

Och vad gör man? Jo, för varje år som går blir jag ju såklart visare. Jag får mer förståelse och kan stoppa något tidigare. Jag kan sätta ord på det lite tidigare och jag kan få hjälp att stanna upp snabbare.

Och saker jag vet funkar på mig är:

– läsa en bok eller se en film på kvällen. Det får min skalle att sluta snurra vilken oftast är mitt största problem.

– ta en himla promenad. Usch, det är så trist, men jag VET ju att det hjälper mig.

– prata om det med vänner och maken. Sätt ord på saker, få det ur systemet.

– be och lovsjung. Aldrig ber jag så mycket som när jag mår så dåligt. Och aldrig känner jag mig så buren som då, när det är som sämst.

Och sedan är en viktig grej som jag lärt mig på senare år, att vara mycket snällare mot mig själv. Alltid.

Men nu är jag här igen. Efter ett par veckor av rejäl inre och något yttre stress kollapsade kroppen förra veckan men är nu sakta påväg tillbaka. Och jag tränar mitt tålamod och jag tränar på trofasthet, att jo, det kommer bli bra den här gången också.

Och sedan undrar jag igen, kanske lite bittert, vem i hela friden var det som drog igång det här? Gud vare med dig, i alla fall.

Kbt-samtalet i mitt huvud

”Spring. Bara gör det. Det är bra. Du kommer att må bättre. Se det som medicin.”- så kan kbt-samtalet som förs i min hjärna låta. Och så springer jag. Inte snabbt. Inte långt. Inte med spänst i steget. Men jag springer. Då har jag i alla fall skallat en dag. Tagit övertag över gråskalan av sorg och ångestfloret som ibland tar över. Men inte idag. #kbt #baragördet #sorg #ångest #mentalhealth #ums #utmattningsdepression