Tack. Tack. Tack för allt!

Det är mer än fyra år sedan som jag fick det där meddelandet från Elisabet; Om jag ville starta en blogg med henne och nån Filippa. En blogg som skulle vara som en kristen variant av Mama (månadsmagasinet) – En plattform där vi kunde skriva om mammalivet, föräldrskap och tro. Lite mer substans och lite mindre lull-lull skulle det vara på våran blogg, än den vanliga mamma-bloggen, som då mestadels handlade om shopping, barnvagnar och fikan på innerstadscaféer.

Elisabets fråga var så rätt i tiden, jag hade längtat efter att skriva men inte hittat formen och platsen. Instagram blev för pluttigt och Facebook kändes som ett märkligt forum att formulera viktiga texter på, men starta någon egen blogg, så modig var jag verkligen inte. Vem skulle vilja läsa vad jag skrev? Men jag ville ju skriva! Så när frågan kom så tvekade jag aldrig. Jag var redo.

Men vem var den där Filippa? Hur skulle jag veta att hon var en vettig person och inte nån höger-populistisk-superkristen som ville skriva om homosexualitet, abort och kd-politik? Jag ville verkligen inte hamna i något kristet åsiktskrig på nätet, det fanns det tillräckligt med folk som höll på med.

Så när vi skulle ha vårar första Skype-möte var jag faktiskt riktigt nervös… Men jag fick nog en liten girl-crusch på den där frispråkiga, varma och coola östgöten som bosatt sig i Skåne. Och vi enades om att vi hade tre ämnen som vi aldrig skulle skriva om; homosexualitet, abort och alkohol. Vi enades också om att vi skulle ha två dagar var i veckan och att söndagen skulle vara bloggfri. Och resten är så att säga blogghistoria…

Ja, just det sen kom Frida in på slutet, på ett gudomligt bananskal. Så modigt och kul med en fjärde morsa som vi trodde och hoppades skulle få bli en ny och fräsch omstart men då var vi andra tre nog redan för trötta och lite klara med den här plattformen. En plats som varit vår cyber-space-hem i fyra års tid. Sen blev det kanske inte så många texter om att vara morsa, tror nog det beror på att vi inte är så mycket ”morsor”.  Jo, vi är ju det, morsor alltså, men det är liksom inte vår främstaidentitet och det som jorden kretsar kring. Vi är så mycket mer än så!

Det här blir mitt sista inlägg på Halleujamorsorna, det kommer att innehålla en hyllning till dom som äras bör; Mina kära medbloggerskor! Av naturliga skäl blir det mest fokus på Filippa och Bettan.

Här kommer därför en kavalkad av ämnen och inlägg som jag älskat. Ett fyrverkeri av texter som dessa kvinns har skrivit på vår gemensamma plattform. En promenad längs minnenas allé:

Filippa – generös, opryd och mitt modeorakel 

Filippas talspråkiga och rättframma sätt att skriva på är fantastiskt. Hon väjer inte för det som är brinnande och viktigt. Sen i nästa blogginägg är det bara vårklänningar och pumps i rosa, och jag älskart! Filippa är en frigjord frikyrkobrutta som är driven och modig med båda fötterna på jorden. Så stolt att få ha gjort den här resan tillsammans med hennes och att ha fått en ny vän på köpet!

Den första tiden som mamma

Filippas texter om den första tiden som mamma har betytt mycket för mig och säkert även för er läsare. Modigt, öppet och utan att hymla har hon beskrivit hur tufft det kan vara att bli mamma. Den där bebisbubblan är inte något som en automatiskt hamnar i bara för att en blir morsa:

  Men jag har aldrig känt mig som en ”riktig mamma”, sådär som jag hör så många andra göra. Eller hur de talar om sina barn. Eller hur de lever sina liv helt enkelt. Det har varit lite av en sorg för mig, att jag inte kan ”känna” mig som en mamma.” (ett traumatiskt första möte)

Till den som kämpar, eller kämpat med sorg; Man blir inte en bra mamma för att man kan amma. Det sitter liksom inte i det. Om du känner att du vill sluta, men inte vågar, ring mig! Jag kan säga till dig att du måste sluta och sen kan du skylla allt på mig. Detvar en sådan person jag hade behövt, någon att skylla på liksom, för jag kunde inte ta beslutet själv.” (mjölkstockningsmästare och amningsskam)

Kärleken till kyrkan

Ett annat ämne som Filippa ofta kommer tillbaka till är kärleken till kyrkan och församlingen. En kärlek som liksom är som en puls i hennes och familjen Nielsens vardag. Wow, vilka förebilder både Filippa och Emanuel är med sitt engagemang och sin outtröttliga tro på församlingen:

 

”Jag älskar att få vara en del av just min församling, Livsglädje Landskrona. Vi som tillsammans får se andra människor komma till tro, andra människor växa och utvecklas, utmanas, men också kämpa i kamper vi inte kan förstå, be för varandra i strider vi inte kan göra något åt. Vi får stötta varandra i det som är tufft, vi får hålla varandra i händerna när det inte går som vi trodde.” (Mitt hem min församling)

”Ibland tänker jag att de mest intensiva småbarnsåren är det viktigt att bara komma till kyrkan, så ofta det bara går. Det är inte alltid kul, det är lätt att längta efter andra tider. Men, alla som har barn har ju varit där. Alla vet. Ta det lugnt, din tid kommer, som Predikaren eller Håkan Hellström säger.


Sexsnacket

När jag tänker på Filippas texter så går det ju inte att utelämna sexsnacket. Hon har liksom blivit något av Hallelujamorsornas ”Fråga Olle” och ”Kropp och Knopp”-spalt. Det roliga med dessa inlägg är att dom får mest klick, dvs. flest läsare, men i princip aldrig några kommentarer…

”Men när jag äntligen vågade, för det krävdes mycket mod att faktiskt ligga (alltså, ligga på riktigt), var det inte mycket att hänga i julgranen. Det tog ju flera veckor eller kanske månader (?) innan det kändes som vanligt igen. Men, det kändes som vanligt igen tillslut. Och det var en sådan enorm befrielse för mig.
Jag var ju inte en sådan person som bara uppslukades av moderskapet, jag ville väldigt gärna få vara mig själv, kvinna, gift och väldigt kär, samtidigt som jag absolut ville vara mamma.” (Efter man gjort på sig inför någon blir sexet mer naturligt)

”Många av oss kvinnor fick aldrig lära oss att ta ansvar förvåra egna kroppar, för vår lust eller vår vilja till något sexuellt. Eftersomämnet var (är?) så sjukt tabu, speciellt i kyrkan, fick det liksom inte platsatt undra och tänka och tycka saker. Och många gånger fick en kvinna skjuta undansina lustkänslor, känna en våg av skam och be till Gud om förlåtelse för atthon kände något varmt i magtrakten.” (Det finna nog mycket sexuellt frustrerade frikyrkofolk därute)

Feminist-smockorna

Sen har vi dom feministsiska smockorna, där Filippa tar i med en urmoders kraft och står upp för dom rättigheter som vi kvinns borde ha haft för cirka örtitusen år sen:

” Min tjejer, mina döttrar. De fostras i att de är starka, de ska säga emot, ingen får röra dem på ett sätt de inte vill, och vet ni vad. Snart kommer jag säga till dem att om någon kille tafsar på dem, då är det okej att ge skiten en smäll på käften. Jag är så arg, så ledsen och så förbenat maktlös i ämnet. Det vi kan göra nu är att stärka, påminna om att de tinte är deras fel om något händer. Och uppfostra alla pojkar på ett sätt somgör att de aldrig skulle tänka tanken att missbruka sin makt. Gode Gud, förbarma dig. Nåde dig som rör mina döttrar.” (Nåde den som rör mina döttrar)

”Hej! Jag heter Filippa och är moder till två barn. Det har aldrig betytt för mig att jag ska vara en perfekt mamma. Det är ord jag knappt kan stava till. Det är ord jag inte använder. Jag är inte här på jorden som ett helgon, jag är tyvärr bara människa. Jag glömmer ofta barnens läxor, jag vet att de har gympa på tisdagar men glömmer påminna dem var och varannan vecka. Jag ger mina barn socker och har aldrig lagat mat från grunden för jag är så fruktansvärt ointresserad. Jag lät mina barn sitta framåtvända i bilen från attde tydligen var för små och på gatan hemma händer det att de cyklar utan hjälm. Jag tycker de är trevliga varelser och vårt uppfostranstänk handlar inte om att vi som föräldrar ska vara perfekta.” (Men helt seriöst, ge upp nu)

”Och vad blev det av mig egentligen? Ja du. En fotbollsspelande, gaphalsig, halv-störig feminist gissar jag (och jaaaa, vi är alla lite smårädda för det ordet, men det är ju sant!) som bara älskar färgenrosa och gärna fluffiga klänningar. Det blev väl ändå rätt bra skit?” (Who run the world?)

Filippas osvikliga kamp för det hållbara modet

Slutligen har vi Filippas osvikliga kamp för det hållbara modet. Jag var inte så särskilt insatt i den vedervärdig klädindustrin eller införstådd med att det gick att bli så snygg enbart med secondhandlat, tills Filippa klev in i mitt liv. Hon har sannerligen revolutionerat mitt sätt att se på kläder!

”Det finns något som heter slow fashion ochnågot som heter fast fashion. Jag antar att man kan gissa sig till vad det handlar om, men för att vara helt säker; slow fashion handlar om reflektion, hållbarhet ändå in i märgen och något gott för miljön.” (#slowfashionutmaningen)

”Mina tips är, trots allt, att handla på second hand. Men precis som vi också ser i The true cost, så är det inte alltid det enda rätta. Det gäller att även på second hand shoppa medvetet. Hur gör man det då?
Det är faktiskt inte så svårt i teorin, men i praktiken. Ungefär tjugo gånger behöver du fråga dig själv: BEHÖVER JAG DEN HÄR?! Innan du slår till. Oftast gör vi inte det, och då kan vi lämna plagget. Ibland var det precis en sådan där grej du gått och önskat dig ett tag, eller precis en sån där grej som skulle piffa till ditt stilsäkra liv lite. Och då är det en bra grej att slå till.” (The true cost)

Bettan – Den bedjande skåningen som plöjer ny mark varthän vägen bär

När Bettan frågade om jag ville blogga tillsammans med henne så blev jag hedrad. Den enda bloggen som jag själv följt med någon typ av regelbundenhet var just Elisabets. Jag älskade hennes ton, enkelhet och förmåga att vara sig själv i en text. Och jag hade saknat hennes bidrag i cyberspace. Så att få läsa Bettans texter igen var liksom morot nog för mig att vara med i det här hallelujemorsaprojektet. Och att dessutom få återknyta gamla vänskapsband med Bettan som var en nära vän i början av -00- talet då vi levde singelliv i Stockholms förorter, sån himla bonus.

Bettan är min förebild på så många plan; i sitt mod, i sin bön och som pionjär. Hon är inte här för att pleasa någon, hon är här för att göra nåt bra och vettigt. Ibland är det inte så bekvämt och enkelt, men hon gör det ändå. Bettans texter är  vardagliga och äkta, om mat, städning och trebarnskaos, men hon lyckas skriva om detta utan att det blir plattityder och floskler. Hur gör hon? Elisabet kan också skriva om det riktigt svåra i livet och utmaningarna, mörkret och striden så att de griper tag långt ner i hjärteroten. Tack Bettan för att du fråga om jag ville vara med! Det har varit en ära att blogga vid din sida.

Om ofrivillig barnlöshet

Bettans texter ofrivillig barnlöshet och vägen till barn har satt ord på något som är en sorg och något tungt för väldigt många personer. Men också något vi inte pratar så mycket om, de där barnen som inte blev… 

”Runt omkring finns ingenting annat än gravida magar och ultraljudsbilder i instagramflödet. Och samtidigt är det som att hela jag monteras ner. Allt jag någonsin längtat efter? Även om jag är en sådan med stora drömmar och visioner. Har ändå inte allting bottnat i en familj? Hela min och Christians kärlekshistoria, utgick inte den från längtan efter en stor ochbullrig familj?” (Vägen dit)

De politiska slagen rakt in i solarplexus

Förmågan som Elisabet har att se saker i sin samtid och ibland med en närmast profetisk skärpa sätta ord på det som skaver och det som är orätt är verkligen texter som jag har älskat.

” Det var september när Sixten gav sig av. Det fick bli utan bröderna Lundh, Anna hadegått under jorden och gömt sig vid föräldrarnas lantställe. Man fick bända honom ur min famn för att han skulle komma loss. Han skjutsades till Finland med hjälp av vänner med en liten väska packad med pengar, kläder och tändstickor och vad mat vi hade kunnat leta fram. Jag gick och lade mig den dagen och jag tror det gick en vecka innan jag gick upp ur sängen igen.” (Om det hade varit jag)

”Genom att kristna hånar och/eller känner sig hotade av”genusflum” tror jag förleder oss. Det slår ihop allt som kallas ”feminism”till en hög, en hög som är dålig och hotar den kristna synen på livet. Jag tror inte att allt är gott inom ”genushögen”. Det kan dras för långt. Men det finns strukturer som sitter djupare än stål i vår kultur och där, där hittar vi saker vi borde bli upprörda över istället. Jag tror verkligen feminismen ibland kan vara den helige andes viskningar om att det finns strukturer han kan förvandla. Inte minst i kyrkan behöver vi göra upp med saker som hindrar människor från frihet och att fullt ut blomma ut i sina kallelser och gåvor Gud har lagt ner i dem.” (Kapa inte feminismen)

Om föräldraskapet

Elisabets sätt att måla fram vardagen i hemmets inte så lugna vrå är glimrande och så träffsäkra. 

”Dagligen går pendeln framoch tillbaka. Dagens utflykt blev ett lysande exempel. Under våra två timmarute kände jag bitvis euforisk glädje över att vara värsta mysmamman som orkar släpa med ungarna och dessutom varm choklad till en pulkabacke. Lika stark är känslan av misslyckande, när allt är omysigt och alla skriker och inte minst jag, skriker på den stackars 2,5 åringen att han ska skärpa till sig. Så tycker jag att det är hela tiden. berg och dalar, berg och dalar.” (Den ständiga pendelrörelsen)

Om bön

Om du varit i närheten då Bettan ber då vet du att hon är bedjare. Jo, jag vet dom flesta människor är väl bedjare emellanåt. Men Bettan har en gåva, en gåva att tro, tro på att det omöjliga kan bli möjligt och att våga be även för det som verkar vara helt totalt nattsvart. Bettan har en förmåga att föra in tro och hopp där andra skulle ha gett upp för längesen. Och det är inte en hurtig, klämkäck tro utan en bergfast och sund förtröstan på Gud. Tack Bettan att du tar din gåva på allvar och lever i den, varje dag!

Jag tror att en anledning till att det varit helt oförhandlingsbart för både mig och Christian att alltid prioritera hemgruppen är att vi så tidigt i vår relation drabbades av en situation där vi såg styrkan i att vara en del av en liten bönegemenskap. 2007 insjuknade jag i en auto-immun sjukdom (du kan läsa mer omdet här) och under de åren som följde så tror jag vi hade varit körda utan vår hemgrupp. Deras böner bar oss, deras besök gjorde våra dagar möjliga att överleva, fikorna de bjöd på lyfte vår blick från vår egen brottningskamp. (Hemgruppens lov)

Vår gemensamma längtan om att tro ska bli relation och liv och inte bara något i huvudet. I denna process har vi kommit fram till att jag ska ha ett ämne på schemat som heter ”inför hans ansikte”.Och jag har liksom sett det för min inre blick men inte kunnat beskriva detutan att det låter hur flummigt som helst. (…)Men vet du, jag tror Gud vill ge dig nya. Nyadrömmar.  Och de kommer smaka så gott. Och du ska få se dem bliverklighet. (Att ge upp sina drömmar och ta emot nya)

Frida – vår nya och modiga morsa

Frida kom liksom in här de sista månaderna och jag vill särskilt lyfta fram ett inlägg. Fridas skrivstil är varm, ödmjuk och snirkligt vacker. Liksom omfamnande på nåt vis. Så glad att jag har fått ta del av denna om än bara för en kort stund! Här kommer mitt favvoinlägg från Frida: God jul Nicke och Johan

”Jag tror det var i humorn, vi hittade varandra, I det där riktigt riktigt roliga, men också i det lite tragikomiska. I det svarta bland allt det glittriga. De hatade julen. Hatade. Och jag förstod dem inte alls – men jag kände igen det svarta. Det som skaver och gnager, det som gör ont, som är obekvämt och svårt. Så på julafton det året skrev jag till dem. God Jul X. Ljuset lyser i mörket. Kram frida och de svarade . Och varje julafton i flera år efter att jag flyttat därifrån, fortsatte vi att höras just på julafton, för att önska varandra god jul. Jag från ett smått kaotiskt julfirande med familj och vänner, julgran och klappar, julbord, julevangelium, julgröt och julbön, någonstans i Sverige. De från ett rökigt bås på nåt högljutt uteställe i Stockholm innerstad.

Dags för hejdå

Hejdå min älskade starka, sköra och vackra morsor, jag kommer att sakna er! Vilken resa vi har gjort tillsammans. Det hade inte blivit i närheten av såhär bra som det blev om det bara varit jag, allena. Nu har vi varit ett team och liksom förgyllt, utmanat och uppmuntrat varandra. Så gött.

Tillsammans har vi nått ut till över 10 000 personer (genom åren, endast i år är det 13 000 unika besökare). Vissa läsare har återkommit regelbundet och trofast. Andra har dykt upp en gång, klickat på nån länk och råkat hamna hos oss. Vi har även råkat vara omtalade i Filip och Fredriks talkshow utan att riktigt fatta hur det gick till. Ja, den här bloggen har sannerligen nått ut till till fler än vi kunnat ana och gått vägar som vi aldrig kunde lista ut.

Det är med mycket vemod och stor tacksamhet som jag stänger det här kapitlet; Hallelujamorsorna. Och jag vill självklart rikta ett stort, hjärtinnerligt tack till er läsare. Ni som har läst, kommenterat och gillat. Dag efter dag. Vecka efter vecka. År efter år. Jag vill helst ta er alla i min famn! Vad fint att just du ville finnas där på andra sidan skärmen och ta emot våra tankar, funderingar och infall.


Hallelujamorsorna på papper och vad händer sen?

Ja, just det. En sak till; Vi tänker att det vore kul att ge ut några av våra texter i någon form av tryckt skrift. Det har ju blivit några rader under fyra års tid och vissa texter är faktiskt om du frågar mig, Riktigt förbaskat bra! Om du är intresserad av detta så mejla gärna mej så finns du på min lista när jag har någon typ av produkt på G: hallgren.jennie@gmail.com

Och vill du en avdankad lite glåmig, utmattad prästs tankar och livsfunderingar så kan du följa mig på https://www.instagram.com/springforlivetochhallut/

Tack vare Elisabets fråga för fyra år sedan så har jag börjat en skrivresa. Att skriva med darrande händer på mina tangenter här hemma i min lugna vrå, klickat på postat och sen så har den nått till människor som jag aldrig träffat på. Under de här fyra åren har jag varit sjukskriven under tre av dem. Därför har jag sett Hallelujamorsorna som ett sätt att fortsätta undervisa och ja kanske till och med predika emellanåt. Jag är så glad för det, att jag fått ha er som min församling. Många fler än jag nånsin haft live i någon kyrka. Era hejjarop har gett mig tro och mod att jag fortfarande har något att säga, något att ge. Tack.  Jag vet inte hur denna skrivresa fortsätter för min del men jag vet att jag kommer fortsätta skriva. Jag liksom måste det. Det skrivna ordet har blivit min kanal, min ventil och mitt kyrkorum. Äsch. Nu blir det för Ranelidskt och pretto. Bäst att sluta. Hur som. I love ya all! Kärleken övervinner allt!

PussåKramFårEver!



Det är dags att säga hejdå

Vi har bestämt oss för att sluta blogga. Ja så är det. Hallelujamorsorna säger hejdå. Vi känner oss färdiga och att vi skrivit så himla mycket under fyra år tillsammans. Nu tar vi några dagar av avsked och sedan med decenniets slut, så lägger vi ner den här bloggen.

Tack för all kärlek ni visat oss. Alla kloka kommentarer, ivriga hejarop och lagom motstånd ibland. Ni är bäst. 

We love you!
Elisabet, Filippa, Jennie och Frida.