Skogsutflykt

I torsdags hade barnen studiedag och jag lyckades planera om så jag kunde vara hemma med barnen. Solen sken och jag och min vän Elisabeth passade på att ta en tur ut i skogen.

Vi har tillsammans sex pojkar och jag tycker det nästan är lite svårt att greppa. Att när jag och en vän åker på utflykt så innebär det att vi är ett helt stort gäng. Sixten och Benjamin är lika gamla (födda 11) och resten av gänget är födda 10, 13, 14 och 15.

Alla barnen var för en gångs skull på gott humör och det blev en dag av jätterolig lek med kojbygge och äventyr. Vi fick tjata med oss dem hem och det är inte det vanliga i vår familj.

Idag har jag åkt tåg!

För första gången på två år så har jag idag åkt tåg.

För er som haft ångest eller panikångest på ett tåg, tunnelbana eller buss så vet ni vad jag snackar om. Det är baskemej olidligt! Så sen min senaste panikångestattack på t-banan i Sthlm så har jag inte vågat.

Men idag vågade jag! Och det gick hur bra som helst! Inte minsta ångestkänning, yrsel eller obehag.

Så nu sitter tant Jennie här på en bänk i Trädgårdsföreningen i Göteborg och luktar på blommorna. Nu har jag gått i butiker i en timme. Det räcker. Fy, vad trist det är med shopping. Men det är en helt annan story.

Over an out! Nu ska jag åka till älskade norra Bohuslän med två vänner och få prata till punkt några dar.

Varför kan vi alla inte bara må bra för?

Nog för att SD kan ge mig ett fysiskt illamående, men… Det är så mycket mer just nu. Det har varit intensiva veckor med en hel del jobbigheter på jobbet. Det är barnen som är ledsna eller oroliga över deras nya livssituation. Det är maken min som har det absolut tuffast på jobbet just nu (inte alls lätt att arbeta med socialt utsatta högstadie-kids. Vill bara ge honom ALL eloge vareviga dag för det jobb han gör).

Det är halsont, feber och snuva. Det är de där sverigedemokraterna. Det är den långa kön utanför stället man får hämta gratis mat. Det är barnen som inte får någon frukost. Det är attyder hos kidsen på stan som jag bara själv räknar ut att de inte har närvarande föräldrar. Det är onödiga räkningar som kommer och sedan är det den evigt långa listan över psykisk ohälsa.

Och konstigt nog står det ingenstans i min bibel att när du bliva frälst skall du för alltid skratta, må bra och leva gott.

Alltså man önskar ju det! Men det gör verklkgen inte det. Och varje år brottas vi med nya problem som vi undrar varför i hela friden helar inte Gud?!?

I somras var jag på världens bästa gudstjänst. I min egna, pyttelilla kyrka. Det var mina vänner och deras hemgrupp som höll i gudstjänsten och där står en av mina vänner och säger typ:

⁃ Idag tänkte vi har förbön och vi vill be för er som har ont eller mår dåligt. Vi vet att Gud inte alltid helar oss och negativa tankar kring det kommer. Men vi gör revolt mot det! Vi ber ändå!!! Vi ber tills vi möts i himlen och kanske är det inte förrän då vi blir helade.

Alltså det var det bästa och visaste en kristen mänska sagt på år, kände jag. Vi ber ändå! Och vi struntar i mörkret som ALLTID verkar vilja tränga sig fram, men vi får väl armbåga bort det då, i Jesu namn, liksom.

För jag vill inte tappa hoppet bara för att jag ”alltid” mår dåligt på nåt sätt. Eller saker ”alltid” tunga eller ofta jobbiga. Vi får helt enkelt göra revolt mot ondskan och be, be, be för varandra! Och så mår vi dåligt, för det är det vi gör i den här världen. Sen, sen kommer himlen. Det blir najs.