Ett traumatiskt första möte

En del går igenom ett rent helvete för att ens bli gravida, andra hinner inte ens tänka och så var det dags. Andra är jag.
Det här med att föda mitt första barn, det var inte en av mina höjdpunkter i livet. Nej, jag kan inte ens skriva under på att ”när hon låg där på mitt bröst då kände jag oändlig kärlek”. Tyvärr alltså. Här kommer ett ärligt inlägg helt enkelt.

Det var vårvärme ute trots att det var mars. Jag hade ungefär två veckor kvar när värkarna började komma. Efter tre dygn med värkar av och till åkte vi in och fick stanna. Det var tisdag.

Det var en lång, smärtsam och helt enkelt fruktansvärd dag som gick. Jag tappade helt kontrollen och det störde mig enormt. Allt gjorde så ont och det gick för sakta. Framåt halv 9 på kvällen kom krystvärkarna och höll på i 1,5 timme, något som tydligen är lite för länge. Och det var det. Tillslut låg en barnmorska på min mage och det var fullt med folk i rummet. Jag hade ingen aning om varför. Jag försökte bara ”göra mitt bästa”, och såhär i efterhand är det så sjukt att en förlossning ska ses som en prestation. Jag har vänner som fått höra ”Du är som gjord för att föda barn”. Det har jag inte själv fått höra, betydde det att jag var dålig? Så sjukt.

Barnet kom ut. Hon skrek, men de tog henne direkt till något undersökningsbord och vi var fortfarande ovetandes om vad som pågick. Jag ville bara gå hem eller i alla fall ta lustgasen igen och bara försvinna bort från denna onda värld. Det kändes verkligen så.
Tillslut fick Emanuel ta henne. Det var illa med mig, förstod jag. Jag, som legat där i 10 timmar och försökt få ut en liten unge, fick då frågan om jag ville sys på plats eller vänta en timme på operationssalen. Jag. Jag fick den frågan. Av en legitimerad läkare. Jag sa att de kunde väl sy mig här? Jag vet väl inte. Jag tog lustgasen och skrek in i masken. Det gjorde ondare än att trycka ut ett huvud ur vaginan, att sys ”väldigt långt in”, var det jag fick veta.

Efteråt kände jag ingen som helst glädje. Och jag kände mig lurad, ”alla” pratade ju om den oändliga kärleken. Här låg jag, trasig, förstörd och det kändes som någon tömt på mig allt gott som funnits i mig. Ja, ett väldigt, väldigt sött litet barn fanns där, men det var för mycket negativt med den här förlossningen.

Tillslut, jag vet inte när, förflyttades vi till neonatalavdelningen, inte på grund av barnet utan på grund av mig. Vi var förmodligen tvungna att stanna ett par dagar, något som i dagens barnafödande värld är ganska ovanligt. Vi stannade fyra dagar på BB.IMG_0069

Jag kunde inte gå, knappt röra mig. Jag kunde inte amma, fick genast sår på brösten och ja, det gräts mycket. Men bebisen, den där lilla krabaten med otroligt tjockt, svart hår, stora blåa ögon som stirrade på oss. Hon var förtrollande, även för den mest trasiga, förstörda mamman. Jag minns någon av nätterna när jag hade lyckats sätta mig på sängkanten, och hon låg i en sån där plastlåda, vaken. Jag bara grät, för hon var ju så fin, så oförstörd, så oskyldig till allt ont som hänt, egentligen. Hon pratade med sin lilla mun och tittade nyfiket. Det har hon aldrig slutat med.

IMG_0080

Jag vet inte om det berodde på att jag fick en väldigt traumatisk förstafödelse eller om jag bara är sådan. Men jag har aldrig känt mig som en ”riktig mamma”, sådär som jag hör så många andra göra. Eller hur de talar om sina barn. Eller hur de lever sina liv helt enkelt. Det har varit lite av en sorg för mig, att jag inte kan ”känna” mig som en mamma.

IMG_0401

Så. Första gången jag blev mamma. En av de mest traumatiska upplevelser jag haft och en sådan känsla av att inte alls passa in i mamma-världen. Allt gick ju fel? Det är skönt att sju år senare känna frid och glädje på ett helt annat sätt. Men det är också en sorg att det blev en sådan start. Att vara mamma, det är ändå en identitet hur vi än vänder och vrider på oss.

Idag, sju år senare, finns det inga människor jag älskar så mycket som mina två hårbollar och min käre man också. Han kan ju få lite cred också för allt det där håret, kanske.

/Filippa

Ps. Min andra förlossningsupplevelse var som att ta OS i revansch. Rätt bra, alltså. To be continued.

Vägen dit

Det börjar nog ofta i förväntan. hihi, ska vi börja försöka? Tänk allt mys som ligger framför! Plus på sticka, ultraljud, bebiskläder…

Så går månaderna. Vid sisådär fjärde mensen börjar nog de flesta bli oroliga. Tänk om det inte kommer gå? Och man köper ägglossningsstickor och försöker tajma och snart händer det nog! Och för de allra flesta gör det ju det.

Och så finns det dem, sådana som oss. Där det istället för ett embryo flyttar in en kyla. Något kallt i magen. En panik och isighet som frostar ner allt. Månaderna och mensarna fortsätter komma och med tiden har allt förändrats. Något har frusit till is och ingenting är längre detsamma.

Runt omkring finns ingenting annat än gravida magar och ultraljudsbilder i instagramflödet. Och samtidigt är det som att hela jag monteras ner. Allt jag någonsin längtat efter? Även om jag är en sådan med stora drömmar och visioner. Har ändå inte allting bottnat i en familj? Hela min och Christians kärlekshistoria, utgick inte den från längtan efter en stor och bullrig familj?

Jag vill också ha pliriga ögon och hoppfull blick. Men istället dras allt det sämsta och smutsigaste i mig fram. Avundsjukan, missunnsamheten och är inte det där bitterhet? Om någon mer pratar om graviditet som att vara i ett välsignat tillstånd så slår jag hen på käften. För här går jag. Ovälsignad och till och med mitt livs styrka – min bergsklara tro på Gud – håller på att eroderas ner. Vart är Han nu? Nu när mitt liv och min framtid är i spillror?

Så kopplas sjukhuskorridorerna in. Klordoften och plasthandskarna. Och ultraljud efter ultraljud utan några mysiga bilder. Bara ägg och brist på ägg och mäta ägg och plocka ägg. Pilla med sprutor på offentliga toaletter och sära på benen inför läkarstudenter. Och kylan som sitter i hela kroppen och snart skiter jag i allt det här och flyttar till Indien. 

Så känner jag efter i kroppen. Månad efter månad. Mens efter mens. Familjeliv säger att det känns såhär. Hur kan det kännas så mycket när jag samtidigt bara känner mig som en robot? Och jag längtar efter små problem. Små tankar. Men det är som att min hjärna ockuperats av filosofiska rummet och jag är satt att lösa världsalltet.

Och så en dag finns det där pluset där. Men förväntan har dött längs vägen. Och de som följer mig närmast på vägen de där nio månaderna är oron och rädslan. Varje toalettbesök kräver djupandning. Är det blod i trosan? Det kommer väl aldrig gå vägen?