Pizzafredag eller?

Förra lördagen (jamen jag hör ju redan nu hur fel det här inlägget blev) gjorde jag pizza hemma för FÖRSTA GÅNGEN. Alltså, jag orkar inte ens erkänna hur kass jag är på sånt där. Jag tar mig inte an nya maträtter i första laget och speciellt inte när de verkar knepiga. Konstigt nog, känns pizza som just en sådan.
Men, så fick jag pizzastenar i julklapp. Och kände att, what the heck nu kör vi!
Jag bjöd hem ett gäng sköna peeps och så gjorde jag en deg och sedan pepprade vi på. Ska erkännas att jag tvingade maken min att baka ut flertalet pizzor eftersom jag fick lätt prestationsångest över att de blev tjocka och icke-runda. Han har inte lika mycket prestige som jag (på det området).

Hanna (en vän jag också kallar lillasyster) och jag gjorde den mest legendariska pizzan med prästost, fin-salami, kronärtskockor, fetaost och soltorkade tomater. OH MY. Den var fin den.IMG_8791

Och här är vi, de legandariska pizzamakarna. Asså, seriöst, denna meta-bild! Ibland får man till det mer än en gång, alltså. Sjukt.

IMG_8793

Så då är frågan. Är det läge att inför pizzafredag? Och om inte, vad gör ni för mat i era hem ikväll, så jag kanske får lite annan inspiration.

Glad fredag!

/Filippa

Människor ger liksom liv

IMG_8714

Jag var på läger över nyår. På Bosarp. I mitten av Skåne möts vi, där inga lastbilar hörs och kossorna råmar. På landet, det må jag säga.

Det kommer alltid människor till lägrena som man liksom blir uppfylld av. Som gör att man orkar lite mer. Som ger glädje, som ger uppmuntran och nya perspektiv.
Ja, och som liksom ger liv. 

Ovan ser ni ett gäng människor från lägret som gav mig lite extra liv. Och visst är det fint att det finns sådana? Ah, jag älskart!

Vad jag önskar att jag visste när jag var föräldraledig första gången

BE4AD097-FFFC-4DEB-9B18-9962BD653DCA

Jag är oändligt tacksam för möjligheten att vara hemma med en tredje (!) bebis.

Bo är en underbar liten kille. Och man är ju så mycket lugnare och tryggare nu som mamma. Ens identitet behöver ju inte förändras, som den gör när man blir förälder första gången.

Idag har jag funderat över vad jag lärt mig om att vara föräldraledig efter att ha varit det några gånger, och vad jag önskar att jag visste när jag gick hem den första gången. En liten lista:

  • Det är ok att gå in i bebisbubblan en period. Jag var livrädd för att hela mitt liv skulle handla om barn när jag blev mamma första gången, att jag skulle förlora mitt samhällsengagemang och mig själv.  Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv, man behöver inte skämmas för att man slukas upp av sin bebis. Blicken höjs med tiden.
  • En bebis behöver bara mat, sömn och närhet. Allt annat är för ens egen skull. Med Sixten flängde jag runt på babysim och rytmik för att jag tänkte att han skulle stimuleras. Ögonkontakt med mig är all stimulans som behövs på väldigt länge. Det är ok att flänga runt, men minns att det är för din egen skull.
  • Träna styrka! Det kan dröja innan det känns, men det verkar vara oundvikligt att få ont i rygg och axlar av att leva med småbarn. Jag önskar att jag kommit igång med styrketräning redan efter första barnet, då kanske jag inte haft lika ont nu.

8C082B57-E324-45A7-8704-6AF54E9B988A

Men livet med en trea är ju på många sätt helt ojämförbart med att vara hemma med en liten bebis. Mer om det en annan gång.