Drömmar av rosa

 Det finns inget jag älskar så mycket som rosa. Och Pinterest. Ååååh vad jag älskar Pinterest!  
Kan detta var en drömoutfit kanske?
 
Den här tröjan skulle jag vilja köpa. Så fin att ögonen vattnas.

   
Midikjolar är alltid så rätt. Och i rosa. Mmmm
 
Eller en plisserad kjol. Och så denna rosa, men hjälp vad härlig

  
Jag själv i rosa. Och klackisballerinas utan strumpor. En kollega tackade mig för att jag gav hopp om våren. Jag tar det som en komplimang och fortsätter traska runt utan strumpor på jobbet.

Trevlig fredag!

/den rosa elefanten (Filippa)

På det igen och igen och igen

Nej Filippa, jag tycker inte du har misslyckats (som du bloggade igår). Jag tycker att du har varit klok och försökt känna efter och lyssnat till din kropp.

Det här med träning har blivit en så laddad grej. Det är förknippat med så mycket duktighet – vikthets – dåligt samvete – och samtidigt är det ju något man gör för att må bra! För mig är det hela skillnaden i mitt mående. Jag går från att vara surkärring till superharmonisk efter varje träningspass. Endorfinkicken är något av det bästa jag vet.

Men du har ju det så enkelt! Du är så självdisciplinerad och duktig!
Ja ok, jag har ett pannben jag är tacksam för. MEN att jag tränar regelbundet handlar främst om att jag bestämt mig, att så långt det ligger i min egen makt (man kan drabbas av allt möjligt som gör att man inte kan råda över det själv) inte hamna där jag var sommaren 2010 igen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter tre långa år av sjukdom och olycka med höga kortisondoser och en kropp som inte orkade röra sig så mycket så hade jag gått upp ca 15 kg. Jag kände mig så himla maktlös inför livet, massa skit hände och det fanns inget jag kunde göra. Den hösten som kom bestämde jag mig – att jag skulle ta tag i det som jag faktiskt kunde ta makten över. Jag började träna och äta bra – och det var en sån oerhörd stark känsla av att faktiskt kunna påverka någonting. Det tog lång tid, kanske ett halvt kg i veckan eller så. Men den julen, vägde jag ungefär som innan jag blivit sjuk.

IMG_2600

Jag hoppas ni förstår att det här inte handlar om att jaga kilon för mig (även om såklart jag kan trilla dit som alla andra). Men vi mår bra av att röra på oss! Över att känna oss starka och snabba. Och jag älskar mat! Jag vill äta massor gott och därför behöver jag också få utlopp för all energi jag stoppar i mig. Ibland pratar vi mycket om att vi måste vara snälla mot oss själva. Och ja, det måste vi! Filippa har i vår varit snäll och rädd om sig själv och inte pressat sig till utmattning. MEN – visst är vi väl snälla mot oss när vi är lite stränga mot oss själva och säger med den arga rösten: på med springskorna nu, ut en liten runda!

IMG_4599

I april 2014 sprang jag mitt andra maraton-lopp (och nej, alla behöver inte hålla på med sådana galenskaper!) – och det var en stor seger. Jag sprang maraton före jag blev sjuk – och nu 7 år senare hade min kropp återhämtat sig nog att göra det igen. Jag har legat i koma två gånger och fött tre barn – därför vågar jag kalla mig proffs på att komma tillbaka. Och jag vill dela med mig av mina hemligheter:

  • på det, igen och igen och igen

Så enkelt (ENKELT???!!!) är det faktiskt. Att fortsätta. Bestämma sig för att ”man är en sån”, en sån som tränar. Igen och igen. (och kom ihåg att det blir lättare ju mer man gör det, det är mycket lättare att träna tre gånger i veckan än en- även om det låter galet. Jo, för då känner man sig starkare varje gång, istället för att det blir en omstart varje gång)

och utöver det, handlar allt om vad som händer inne i huvudet:

  • ingen runda är förgäves, ingen runda är för kort
  • varje gång du kommit utanför dörren med träningskläder på är en seger
  • snart är det över, snart ligger du i soffan igen MEN med den stora skillnaden – då är du stolt över dig själv istället för besviken.

Att misslyckas med sina mål

IMG_9192

Här sitter jag och smaskar kladdkaka efter ett hårt träningspass

I januari det här året anmälde jag och en kompis oss till Womens health half marathon i Stockholm. Det var långt dit då. Den 23 april.
Idag är det 18 dagar kvar och man kan väl säga att jag totalmisslyckats med mitt mål att vara hyfsat tränad inför detta lopp.
När vi flyttade, i slutet på februari, körde jag ganska så slut på mig själv. Jag gör nämligen det ibland (att man ALDRIG lär sig). Jag fejade och donade och åt knappt för jag tyckte inte att jag hann. Jag var tvungen att göra fint i vårt nya hus inför min fest.
På påsklovet kollapsade kroppen totalt, jag kunde inte träna överhuvudtaget och veckan efter det spydde jag och kunde knappt röra mig.
Man kan säga att löppasset med en vän i spåret i måndags var helt fruktansvärt. Då sprang vi 3,6 km. Jag ska alltså om 18 dagar springa 2,2 mil.
Igår pressade jag mig själv att springa intervaller tills jag nästan kräktes.
Sån är jag.
Men för första gången känner jag nog inte att det kommer bli ett misslyckande, om jag inte tar mig runt i joggande fart. Jag kommer kunna gå, för det kan vi alla göra. Jag ville ju helst springa loppet, och se att det inte skulle ta mig fem timmar, utan kanske… lite mindre.
Men, nu är livet inte så. Jag har misslyckats totalt med mina träningsmål.
Men det gör inget.
Är det för att jag är äldre som jag känner så? Kanske att man visst lär sig, fast lite åt gången? Jag får ta små, små steg mot att lära mig och kanske någon gång runt 60, ja då kanske man är fullärd på det här området?
Vad vet jag. Idag har jag vilodag på träningen, imorgon har jag en superviktig tenta i mitt lärarplugg men på fredag. Då ska här springas igen. Oj vad jag ska springa.
Sakta, alltså.