”Hemmahemma”

image
Havsstensfjorden och färjeleden som tar dig från fastlandet till Svanesund, Orust.

 

Jul- och nyår innebär ledighet för många men som präst innebär det ofta arbete. Så även för mig. Men jag älskar att vara präst. Så det gör inget. Men det innebär att jag inte kan vara hemmahemma på jul. Hemmahemma är på Orust, närmare bestämt Svaneund där jag har vuxit upp.

Efter gymnasiet har Stockholm, Uppsala och Vikbolandet varit hemma. Men hemmahemma är något mer. För det första har jag min mamma kvar på orten. Därför åker vi främst för att träffa henne och för att barnen ska få träffa sin mormor. Men jag har också många goda vänner kvar här i Bohuslän och Göteborg.

Därför är det alltid lite knepigt och en prekär situation: Hur mycket ska vi vara hemma hos mamma och hur mycket ska vi fara runt och träffa vänner? Det är främst för att träffa mamma vi är hemma och samtidigt är jag mån om att hålla kontakten med mina vänner. Och en till parameter med barn: Att det ska vara lite lugn och ro även hos mormor. Dom är ju liksom inte kompisar med alla folk jag drar runt dom till.

Den här gången tar vi det ganska lugnt. Hänger mest i Svanesund. Tar promenader i ett vintrigt Bohuslän. Fikar med ett par kompisar och så blir det nån tur till Göteborg.

Hur prioriterar ni när ni är hemmahemma? Ni som inte bor där ni är uppväxta…

Det finns saker jag inte älskar med att vara förälder…

 

DSC_0019 (1)

DSC_0004 (1)

Mina två mysiga filurer för ett år sedan

Sanningen. Ja, den är hård. För sanningen är den att jag inte älskar allt vad det innebär med att vara förälder. Japp, there, I said it. Jag tycker vissa bitar är helt fruktansvärda faktiskt.

Och en av dem få, de är väl inte jättemånga menar ja, får jag och även min make stå ut med ganska ofta. Och det är sjukdomar. Jag AVSKYR att vara förälder när något av barnen är sjukt. Och helt ärligt, jag kan inte riktigt komma underfund med om det har att göra med att jag är extremt självisk eller extremt orolig när det kommer till detta.

I detta nu hostar min Elmerkott, 3,5 år gammal, sönder sina lungor. Alltså jag avskyr det! Ibland kräks hon också, hon har alltid varit ganska lättkräkt. Och det är väl då egot tittar in lite extra, för är det något jag också ogillar extremt starkt, så är det ju att torka kräk. Hua.

Men nu hostar det lilla livet. Och jag tycker allt i världen är så orättvist när denna lilla, lilla människa hostar så hela kroppen måste krypa ihop efter varje host. Och jag sitter bredvid hennes säng och klappar när hon gråter. Och så ber jag. Varför ber jag alltid sådär extremt mycket när hon är sådär sjuk? Och inte alltid, menar jag.

Men, immunförsvaruppbyggnad är år 2016 mål. Mest för lillisen men också för mig. Finns det några bra tips där ute eller? Hur håller ni er och er barn friska?

Nu startar vi helt enkelt vardagen efter ledigheten med lite VAB. Ja, men helt normalt försöker vi intala oss här hemma. Eller?

Den ständiga pendelrörelsen

IMG_8919

Man lär sig så oerhört mycket om sig själv genom att vara förälder. Det plockar fram ens absolut bästa och sämsta sidor. Jag förvånas fortfarande över hur pendeln liksom ständigt är i gungning. Det är inte sådär att ”i fredags kände jag mig som en toppenmamma men idag känns det som att jag är världens sämsta mamma.”

Dagligen går pendeln fram och tillbaka. Dagens utflykt blev ett lysande exempel. Under våra två timmar ute kände jag bitvis euforisk glädje över att vara värsta mysmamman som orkar släpa med ungarna och dessutom varm choklad till en pulkabacke. Lika stark är känslan av misslyckande, när allt är omysigt och alla skriker och inte minst jag, skriker på den stackars 2,5 åringen att han ska skärpa till sig.

Så tycker jag att det är hela tiden. berg och dalar, berg och dalar.