Modershjärtat del 2

Det här med kärlek hörrni. Priset är ganska så högt, eller vad säger ni? Vem kunde tro att de där barnen en fick så fullständigt skulle äga ens hjärta?

Jag har varit på kurs i Stockholm, med två övernattningar. Och jag har nästa inte kunnat vara kvar. Hur självständig jag än må vara och hur akut och starkt mitt behov av goda nätters sömn än är – så har mitt hjärta nästan inte pallat att vara kvar där ute i skärgården utan mina pojkar.

Igår, när jag tyckte kursen var lite halvbra, var jag på vippen att packa ihop mina saker och dra hem. Men jag tog mig i kragen och sa strängt till mig själv. Nu du Elisabet, passar du på att andas lite och sova lite gott. Du var ingen rolig mamma i söndags och nu åker du hem imorgon istället med så mycket mer tålamod och ork.

Men det är inte lätt. Hjärtat blir aldrig mer bara mitt att dela ut kärlek till dem jag önskar och vill. Pojkarna har det, äger det. Hjärtat är deras.

 

(Några av bilderna Christian och farmor skickat när jag varit borta)

IMG_2859

IMG_2856

IMG_0315

 

Jag hade tänkt skriva om hur lätt det är att vara gräsänka nu för tiden, men…

Jag hade ett inlägg förberett. Där jag tänkte beskriva de många resor min man gjort när jag varit själv hemma med ett eller två barn. Kräksjukor, ångestladdat, plussat på stickan och allmänt illamående liksom.
Emanuel åkte till Brasilien i söndags och är borta hela veckan. Jag tänkte att det kommer nog gå bra ändå, barnen är rätt stora nu. De hjälper till, de förstår när jag blir sur att det är dags att lägga på ett kol eller dra sig undan eller vad det nu kan vara som hjälper en sur morsa.
Tills i måndags då Elma halkade av studsmattan och gjorde illa armen så pass att det blev akutenbesök. Många tankar och beslut som skulle tas av enbart mig själv. Usch, fruktansvärt. Jag märker i detta att Emanuel och jag har extremt bra kommunikation, ingenting bestäms liksom av en av oss, verkar det som. Allt pratas igenom.
Så när han befinner sig på ett flyg eller ja, på resande fot i Brasilien, skulle jag själv tänka. Ska jag åka in? Men hon rör ju på armen. Eller ska jag? Osv. Vi åkte in måndag eftermiddag och blev ombedda att komma tillbaka på tisdagen för att det var så lång kö till röntgen. Vi åkte raka vägen till Lund igår och möttes av otroligt trevliga läkare och sköterskor, och jag kände att spänningarna började släppa. En läkare gick noggrant igenom hennes arm och konstaterade en stukning, utan röntgen och alltför lång väntan.
Hela min hemgrupp stod on call och bad för allt (tack ni UNDERBARA!) samt att en av dem hängde med Elysia när vi var nere första gången.
Så. Det här med att det blivit lättare att vara gräsänka? Jag vet inte. Jag ska fundera på det. I och för sig sover vi alla på nätterna nu, det har vi ju inte gjort förr när de var små kidsen. Och det underlättar ju.
Men nu ska jag erkänna att jag längtar ihjäl mig till jobbet, och ännu mer tills han kommer hem. Det är ju alltid så.
Vi som bara skulle ha en vanlig vecka, liksom.

Elma visar upp sitt nya ”armband” från ett barnvänterum på ortopeden i Lund. Fint ställe!