Om sprickorna och ljuset.

Men denna skatt har vi i lerkärl för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. (2 Korintierbrevet kapitel 4 vers 7)

through-light-1191937-1278x855

Så skriver en man som heter Paulus i ett brev för för ganska längesen. Det han menade är att i lerkärlen finns det sprickor och tack vare dom sprickorna, genom det brustna, kan ljuset tränga igenom. Det är så tydligt att mitt liv har sprickor. Den finns där, brustenheten. Jag tror att vi alla har något som är brustet, som påverkar det liv vi lever.

I mitt liv är ångesten en sådan spricka. Ibland är det en ganska liten spricka, knappt märkbar. Vissa dagar upplevs den som en enorm kontinentalspricka som drar isär marken under mina fötter. Dom dagarna går nästan all min energi åt till att försöka att leva med den och hantera den där oron. Ångest upplevs väldigt olika. Jag ska försöka beskriva hur jag upplever det; Det är som att alla sinnesupplevelser blir mycket starkare, nästan påträngande. Samtidigt känner jag mig paradoxalt nog väldigt avskärmad, nästan lite vid sidan av det som händer. Och så en oro som drar runt i kroppen, främst i magen. Vilket gör att jag känner mig illamående och därför får svårt att äta. Det är alltså en väldigt påtaglig och påträngande upplevelse, både fysiskt och psykiskt.

I lördags var en sån dag. Denna dag var min arbetsuppgift att dela något kort och kärnfullt, mitt under en fullsatt gospelkonsert. Det märkliga och det stora är att i mitt detta brustna, då kliver Gud in och använder just det. Redan tidigt i veckan hade jag förberett en kort andakt utifrån budskapet om skatten i lerkärl. Då visste jag inget om hur lördagen skulle vara. Men Gud visste. Innan jag ställer mig där framme finns där inget att ge, det är min känsla. Men sen när jag börjar tala då går det ju, ändå. Och det blir bra, jättebra. Många tackar, säger snälla och uppmuntrande saker efteråt.

Så många gånger jag inte vill. Hellre vill stanna hemma. Hålla mig gömd. Men jag har lärt mig att ingenting blir bättre av det. Jag kan inte låta ångesten sätta agendan, för min dag eller för mitt liv.

Det är helt avgörande för min tro och för mitt liv att Gud finns där, mitt i det brustna. Det brustna och ljuset hör liksom samman, på något märkligt sätt. Det har jag fått uppleva så många gånger att jag faktiskt tror på dom där orden om skatten i lerkärl.

 

Måndagstips (special edition, inför fastan)

Idag är det en vecka kvar till kyrkoårets fasta. Det är de 40 dagarna före påsk då många kristna väljer att avstå från något för att istället ge Gud större utrymme i deras liv. Jag tycker alltid det känns gott när denna tid närmar sig. De där radikala nyårslöftena har fått en reality-check, vardagen är så mycket vardag den kan bli och det känns ännu långt till våren. Det är liksom läge att göra något i sitt liv lite annorlunda. Göra någon, liten, men positiv förändring.

Mitt tips idag är att ta sig tid den här veckan att be (för den som gör det) och tänka över på vilket sätt man vill fasta (om man inte är troende kan man ju istället använda ordet detoxa). 40 dagar är (har jag märkt!) en ganska lång tid, gör hellre en liten förändring som går att hålla än en stor man pallar i tio dagar.

Och tänk noga igenom varför du fastar. Det finns många diken att falla i. Där det istället för luft som kan fyllas med Guds ande, blir en cool grej att visa upp för folk, eller något som triggar igång en sovande ätstörning.

Man kan fasta genom att ta bort något som tar mycket fokus i ens liv: kaffe, choklad, facebook, instagram, skärmtid, konsumtion, smink, spegeltid, musiklyssnande, hemnetsurfande

Man kan även fasta genom att lägga till något i ens liv: mer tid för bibelläsning och bön är ju det klassiska (och livsförvandlande!) men man kan även lägga till andra goda vanor i ens liv som att sitta ner och äta lunch lite längre, ge bort något man äger varje dag, skicka uppmuntrande sms, gå en daglig promenad.

Ja, vad ska du fasta från? (Obs! Retorisk fråga, bibeln är ganska tydlig med att vi inte ska basunera ut sånt här. Berätta för dem det får konsekvenser för, bevara det utöver det i ditt hjärta)

Det får bli en låt till det här. Fastan 2016s themesong, eller vad säger ni?

Triss i feber, gospelhelg och dopdag.

sjukasjuka

sjuka kopia

Den här veckan alltså. Maken och bägge barnen har haft feber. Nån flunsa, typ. Segt så in i norden. Jag har försökt att göra det mesta av markservicen här hemma och samtidigt jobba lite. Har i alla fall hunnit med en andakt på ålderdomshemmet. Det var fint.

Nu i helgen har vi gospelhelg i kyrkan. Brukar bli riktigt bra för både medverkande och kyrkobesökare. I år har vi en gudabenådad körledare och sångerska som besöker Vikbolandet: Anna Weister Andersson. Om ni inte känner till henne. Dags å lära känna henne! Eller i alla fall hennes musik. (Det är Anna som sitter vid pianot)

Idag, den 30:e januari är Livs dopdag. Hurra!

Det är ju alltid värt att fira, då det finns något att fira. Och dopet är ju verkligen värt ett hurra. Jag tänker att det är då som du verkligen blir en del av Guds världsvida familj – den vi kallar Kyrkan. Och det är en stor familj. Vi tycker det är en bra grej, att våra barn har en större familj runtomkring dom som sluter upp. Det är inte bara Patrik och jag, utan många fler som är med och bär och ber för våra barn. Tack. Och så Gud också förstås. Tack att Du är med och bär våra barn Gud.

Idag tänder vi Livs dopljus och firar lite. Brukar ni fira era dopdagar? (Oavsett om man är döpt som stor eller liten, kan det ju vara värt att fira!) Eller så kanske du firar nåt helt annat denna lördag? Oavsett, firning eller ej – ha en fin helg.

IMG_1932/ Jennie