Måndagstips

Det är måndag igen vänner!

Vem känner sig manad att flytta till Vinslöv för att starta en församling? Ni kan börja här

I helgen sprang jag på det här blogginlägget om kroppshets av Elisabeth Lindroth och fick mig en rejäl tankeställare efter att mitt förra inlägg handlade om träning och hälsa. Håller ni med henne? Borde man inte skriva om sådant här alls eftersom det är så många som brottas med det?

Emil Jensen håller en sån fin balans mellan sitt konstnärliga skapande och att fylla det med innehåll tycker jag. Den här dikten delas flitigt just nu, den är så fin – både poetiskt och innehållsmässigt.

Har ni sett tv-serien Gifta vid första ögonkastet?Där två främlingar paras ihop av en expertgrupp och börjar sin relation med att gifta sig. Den svenska varianten är ganska lam – det är ju ingen av dem som tror på äktenskapet så det blir helt uddlöst. Men jag vill tipsa om den amerikanska, den heter Married at first sight och det är ett helt annat program – för paren gör allt för att det ska fungera. Från första säsongen är två av de tre paren fortfarande gifta. Det är väldigt lärorikt om hur relationer fungerar, säsong två går på svtplay nu.

Slutligen, veckans lovsång. Jenny Wahlström i A Treehouse Wait, som får mitt hjärta att börja blomma.

Tack till Tin, Kerstin, Ingrid, Maggan samt många många fler…

Under ett dygn i början av denna vecka var Elisabet och jag samt många fler fantastiska, sprudlande, starka och underbara kvinnor med på en sammankomst som gick under namnet ”Mod att förkunna”. Det var unga, studerande, singlar, pastorer, morsor, präster, medelålders och erfarna damer som hade kommit samman för att mötas kring ämnet förkunnelse. Under några timmar fokuserade vi alltså på detta med att stå upp, våga dela med sig av den gudsrelation och det uppdrag som vi upplever att vi har – att berätta om Jesus.

Detta har jag tänkt på sedan jag kom hem:

womens_prayer-1Kvinnor behöver bra mötesplatser

Vi behöver nätverka. Se att vi är fler, att vi inte är ensamma. De problem och svårigheter vi står i som förkunnare, eller i andra arbetsuppgifter, kan bli väldigt stora när jag sitter själv på min kammare. Men när vi är flera som samtalar, lyssnar och ber för varandra, ja då blir den där bördan inte längre så gigantisk. Tänk ändå vad lika vi är som kvinnor, ja som människor, vi har liknande erfarenheter, känslor och bekymmer. Om vi delar dom, vågar dela också det där som inte blev som jag tänkt (precis som Filippa gjorde om träningen på bloggen – tack!) då är vi kanske fler som vågar dela. Då märker vi att andra inte har det så annorlunda – jag är inte så ensam som jag trodde. För oftast då vi har bekymmer bär vi runt på det själva, vi vill inte visa upp baksidan av våra liv. Och då känner vi oss ensamma. Men snälla visa också baksidan av livet, gör det! I alla fall till någon eller några som du har förtroende för. Du är inte så ensam som du tror.

Kvinnor är bra ledare

Alltså tänk vad bra det är att ha en kvinna som chef, ledare, präst eller pastor. Oftast ser vi svagheter och svårigheter med att vara kvinna och ledare. Som att kvinnor skulle vara svagare eller mjäkigare än män i sin ledarposition. Det finns både mjäkiga män och kvinnor. Absolut. Men det som slog mig i samtalen är att kvinnor har en sån otrolig förmåga till att skapa struktur och se helheten. Kvinnor är bra på att ha en överblick, lyssna in och fånga upp. Män har oftare en benägenhet att fokusera och lyfta ett specifikt område, vilket också behövs. Men kvinnor tänker mer helhet och sammanhang. Som en ”bläckfiskmamma” med 8 armar som kan hålla alla bollarna i luften samtidigt. Se inte ner på dina mer ”kvinnliga” egenskaper i din ledarposition, som att du är inlyssnande och emotionell. De är en tillgång! Använd hela ditt register. Den underbara Lisa Fredlund sa vid ett av sina föredrag: ”Du behöver inte gå genom formen!”. Och det är så himla bra sagt. Vi behöver inte stansas ut i ”ledarformen”, med mer typiskt ”manliga” egenskaper som uppfyller normen. Du behöver inte det för att bli en bra ledare, chef, präst eller pastor. Du får vara du och jag får vara jag. Det är just därför du fått jobbet eller uppgiften!

Kvinnor behöver vara förebilder för varandra och heja på varandra!

Alltså vet ni jag är så tacksam för dom förebilder jag haft. Dom som är kvinnor, ledare och mammor – och visar att det går! Tack Tin Mörk, Kerstin Oderhem, Maggan Westin-Olsson, Ingrid Lundström och många andra! Ni är så viktiga. Ni visar att det går att leda, förkunna, vara mamma och leva ett ”vanligt” liv. Ni är tydliga med er tro och mycket kompetenta ledare. Jesusnära och människonära. Det är så bra. Jag skulle kunna nämna flera situationer och tillfällen där ni betytt mycket. Men tills vidare så säger jag bara ett stort och ur djupet av mitt hjärta: Tack. Genom att bara synas, våga leda och ta plats visar ni vägen.

Och till oss alla vill jag bara säga: snälla ni uppmuntra varandra! Uppmuntra andra kvinnor som vågar ta steg, vågar synas och följa den kallelse som hon bär på. Jag har fått höra exempel på kvinnor som undervisat då dom haft sina bebisar med sig och andra kvinnor (ja, det är främst kvinnor) har fällt kommentarer om hur dessa predikanter och ledare kan med att sätta sin förkunnelse och kyrkan före sin familj. Alltså snälla ni, detta med föräldraskap är inget område där vi behöver mer dåligt samvete! Om någon vill arbeta samtidigt som man har en bebis – stötta då den kvinnan! Om någon vill vara hemma tills barnet är fyra år – stötta också den kvinnan! Vissa av oss blir bättre föräldrar då vi känner att vi har en uppgift utanför hemmet och andra känner att det är hur gött som helst att vara hemma. Vi är olika. Och så ska det vara. Så snälla ni uppmuntra varandra – i smått och stort.

Heja på varandra så att fler kvinnor vågar ta plats, leda och förkunna.

// Jennie

Jag kommer festa som killarna

… sa Amanda Schulman i Fredagspodden. ”Jag gjorde det för att de inte skulle vara bättre än mig på det.”

Hur mycket har du, kvinna, inte gjort för att vara ”lika bra” som killarna? Eller hur mycket har du tänkt, som du sedan inte vågade?

Jag har gjort så mycket. Jag har alltid blivit provocerad av att killar får mer priviligier än jag. Att de har lyssnats på mer än det har lyssnats på mig och andra tjejer. Att deras skämt skrattas åt mer än mina (ni anar inte hur rolig jag är). Jag har alltid tävlat och ställer gladeligen upp i armhävningstävling med killar (okej, jag gjorde, nu förlorar jag ju bara). Jag har alltid knuffats och bufflats för kvinnans rätt och det lär jag fortsätta med.

Jag är glad, för jag har en man som förstår. Även honom har jag såklart puttat bort och även tvingat att lyfta fram mig eller andra tjejer i olika sammanhang. Kanske främst kristna sammanhang. Jag har blivit provocerad av att bara grabbar har spex på läger och därmed tvingat mig själv att göra det ibland. Jag har tvingat mig själv att börja undervisa, då det bara var killar som vågade. Jag har satt mig i lägerchefsposition för att det alltid bara var killarna som tog den platsen. Nu portionerar jag gärna det till andra tjejer, peppar och uppmuntrar att de ska våga ta plats. Våga vara roliga, våga vara duktiga och seriösa, trots att killen där borta kanske till och med har en utbildning i ämnet. Men också. Jag uppmuntrar och pratar gärna med dessa fantastiska och fina grabbar, om hur viktigt det är att de ger utrymme, att de hakar på och bjuder in när det kommer nytt.

Äh jag orkar inte, ibland blir jag bara så provocerad. Idag var en sådan dag. Snälla kvinnor, ta plats. Om inte för din egen skull så för någon annan. För en dotter eller klasskompis, en kollega eller mamma. Vi behöver hjälpas åt och visa att vi också kan.

/en halvt upprörd Filippa som just idag blev lite extra provocerad