Jaha, det är såhär det känns att ha energi!

För-första-dagen-på-sedan-jag-kan-inte-minnas-hur-länge hade jag energi.

Jag inte bara gjorde saker för att jag vet att det är bra. Utan jag gjorde något och tyckte det var kul.

Från kl. 11- kl 17 var jag i min trädgård och gick lös med min såg. Vilken grej. Såg, Sol. Övervuxen flädebuske. Det blir bra.

Denna dag hade jag också sällskap av lilla M och vi avnjöt tillsammans en ädel måltid av uppskrämd pasta och köttbullar som vi hittade längst in i frysen.

Vi försökte elda när storasyster kom hem men fläderträ vill inte brinna. Jag får helt enkelt gå loss med sågen på fler träd och göra ett nytt försök med eldandet om ett tag.

Det finns hopp om liv och vår.

 

IMG_1270

 

IMG_1273

IMG_1282

IMG_1284

 

IMG_1286

IMG_1287

Februarimåndag

Februarimåndag. Måndag i februari.

Trump verkar sitta kvar. Nordkorea skjuter raketer och mellanöstern kokar. Rasismen och hatet pyr. Och jag har en bh som skaver. Mina D-vitamin depåer är körda i botten och mina ABEFGHIJKLMNOPQRSTUVXYZÅÄÖ-vitaminer också för den delen (inte C, pga att apelsiner är så gott)

Jag raderade facebook-appen precis (för vilken gång i ordningen?) för att jag inte orkar få all världens nöd kastad i mitt ansikte varje gång jag pillar på min telefon. Nöden för hela världen är ju ändå ett konstant ljud, som en basgång i mitt liv. Jag behöver inga påminnelser.

Hur är det möjligt att det lilla och det stora är så tätt sammanflätat i hjärtat? Hur kan jag gråta över att mama-tidningen inte kommit i posten och sekunden senare gråta till synes likadana tårar över massmordet jag läser om när jag förbereder morgondagens lektioner?

Det är februari och måndag och allt synes hopplöst.
Men. I mitt bröst bor ett hopp och ett rop och en röst. Den säger: Det är inte kört. Det är inte förlorat. Det finns vatten i öknen. Det finns något litet kvar i tandkrämstuben om jag bara trycker lite till. Det finns segrar vi inte kan ana och glädje vi inte har upptäckt än.