”Stora inlägget om klädvård” eller ”Min crazy spot”

Först. Jag vill bara klargöra: Jag och Christian har rörigare i vårt hem än de flesta jag känner. Vi ligger ofta närmare kaos än ordning.

Men jag har ett område som jag sköter minutiöst. Och ja, jag skäms för att erkänna det, men Christian är inte välkommen där. Det handlar om barnens kläder.

Och ska vi psykoanalysera mig så har jag många barndomsminnen där jag fick vara med och hjälpa mamma i tvättstugan och det frambringar en stark känsla av någonting mysigt. Och jag minns att när vi hade svårt att få barn så var en del av sorgen och en bild som levde i mig – ett klädstreck med barnkläder.

Så nu vet ni. Och här lite om hur jag sköter barnens kläder. Helt ointressant för många. Kanske ett eller annat tips för någon.

IMG_2677

Vi har ingen festlig tvättstuga i vårt nya hus. Men väl ett eget rum för det. På sikt ska det förhoppningsvis köpas in nyare mer miljövänliga maskiner. Vi har ingen torktumlare men jag tycker det är ganska meditativt att hänga tvätt. Jag tar max med mig ett barn ner i tvättstugan (när det är möjligt förstås) och det blir ofta en lite lugn och mysig stund.

IMG_2678

I vår familj samlas det ihop tvätt för nästan en maskin om dagen. Jag tvättar därför dagligen, är jag borta en dag blir det två dagen efter. Jag tycker det känns lugnare än att samla på hög, det blir som en del av vardagsrutinen – borta tänderna, tvätta. Har jag en ledig dag kan jag köra på för att tömma alla tvättkorgar, jag tycker det är en skön känsla när det är helt tomt. Jag samlar barnens kläder i den här korgen. Ett smidigt sätt att bära alla små strumpor och kalsonger utan att de ramlar bort.

IMG_2676

Strumpor verkar vara ett gissel för de flesta. Hela denna korgen är fylld av uddisar. Varje gång vi hittar en ensam strumpa i huset ska de slängas i tvättkorgen, så de kommer in i maskineriet och kan hitta sin kompis.

Sedan vi flyttade till Rimforsa har Christians faster Inga-Lena erbjudit sig att laga våra trasiga kläder. Därför har jag även en korg för sådant som är trasigt. Hon levererar sedan så fina kassar med lappade och lagade saker <3

IMG_2681

I pojkarnas garderober har jag alltid en kasse för sådant som är urvuxet. Sixten och Ture ligger precis storlekarna bredvid varandra så de skulle kunna ha allting gemensamt. Men jag tycker det verkar viktigt för dem att ha sina egna kläder (eller är det för mig det är viktigt?)och därför låter jag saker från Sixten ligga i kassen en stund och ”neutraliseras” innan det flyttar in i Tures garderob. De har så olika stil och jag tycker det är festligt att se att det är helt andra plagg som blir favoriter för Ture än de som var Sixtens.

IMG_2680

I källaren (ja, vi har mycket utrymme!) har jag kassar för varje storlek som ligger och väntar på nästa barn som ska bära dem…

Ja, såhär gör jag. Lite knäppt jag vet. Hur gör ni? Har ni några bra tips?

Mitt hem, min församling

Jag fortsätter på tema tro i mina inlägg för jag har fått sådan nöd att prata om det här. Och idag vill jag skriva lite om mitt andra hem – min församling.
Jag är uppvuxen här skulle jag vilja säga. För ungefär 21 (!) år sedan berättade mina föräldrar att vi skulle flytta till Skåne, från den lilla by som ligger två mil utanför Linköping. Jag grät. Min storebror grät. Lillebror var så liten så han fattade ingenting. Jag var arg, ledsen och besviken, men mina föräldrar var övertygade om att Gud talat till dem och lett dem till Skåne.
Inte nog med att det blev Skåne, Sveriges mest sekulariserade plats, det blev Landskrona. En håla mellan de två finstäderna Lund och Helsingborg. För långt bort ifrån storstan Malmö och bara helt fel.
Tänkte jag då, såklart. Jag var 10 år och visste väl inte så mycket om geografin i området men jag visste att jag var arg på Gud. Och på mamma och pappa. De ryckte upp mig från min trygga kompissfär, min fotbollsträning, min barnkör, mina släktingar till… ja, det enda vi verkligen fick var en ny familj, en ganska liten vid den tiden, men en familj som burit och peppat och funnits där i precis 20,5 år.
Det är min församling det. Den plats jag får vara precis som jag är. Den plats jag alltid fått vara och se ut och uttrycka mig – precis som jag är.
Mina idéer har alltid varit välkomna, mina konstiga funderingar har fått utrymme, mina genomföranden och även mina anklagelser, tvivel och bitterhet.
Men att sätta sig själv så nära andra människor, och låta sig påverkas, det har både sina med- och motgångar, såklart. Precis som i en vanlig familj. I en familj där alla utspel är tillåtna, där det är tillåtet att klaga och sura när vi är trötta, där det är tillåtet att vara ledsen för en liten skitsak och där det är tillåtet att glädjas över sina framgångar utan att se avundsjuka, till exempel.
Jag älskar att få vara en del av just min församling, Livsglädje Landskrona. Vi som tillsammans får se andra människor komma till tro, andra människor växa och utvecklas, utmanas, men också kämpa i kamper vi inte kan förstå, be för varandra i strider vi inte kan göra något åt. Vi får stötta varandra i det som är tufft, vi får hålla varandra i händerna när det inte går som vi trodde.
Men tack och lov får vi också inspireras av David, som med enbart Guds hjälp kunde slå ner jätten Goliat. En berättelse i Bibeln som är så extremt enkel, men så otroligt tydlig i vår tid. Vi klarar inte det själva, men Gud är vid vår sida.

Har du inte hittat din församling än så uppmuntrar jag dig att söka dig till en. Det finns en plats för alla och det är så himla fint.

/Filippa