Att leva för andra och sen inte orka mer

Det är ju ingen nyhet att var och varannan människa i Sverige har eller har haft eller snart har en utmattning. En trötthet som fyller vårt land med oro, ångest och försiktiga steg till att orka leva för andra människor. Att orka ta sig an de där uppdragen man en gång haft, eller ta sig an de uppdrag man alltid drömt om. Det går liksom inte. Det är slut, energin är bortblåst och det går inte att ta sig upp.

Vad är då felet? För det kan inte vara fel på alla oss som är så svindlande nära väggen hela tiden, eller de som redan trillat dit. Det är inte oss det är fel på, det är samhället. Jag säger det om och om igen, för jag är så himla trött på det.

Att leva för andra människor borde inte vara ett tillägg i våra liv. En fråga vi väger inför om vi ska orka det eller inte. Det borde väl vara en självklarhet? En väg vi alla vill ta för att det är ett humant sätt att leva.

Eftersom Sverige ser ut som det gör just nu, kan jag väl inte påverka det särskilt mycket med ett blogginlägg, en lördag i maj. Men jag kan fråga er och mig själv, vad innebär det att leva för andra, i den här tiden? Det kanske inte är som det alltid varit?

Kanske att ha igång tre chattrådar med vänner som just nu behöver stöd, faktiskt är det mest briljanta du kan göra, hemma från kökssoffan med en kopp kaffe i handen? Du kanske är deras livräddare precis där och då.

Kanske samtalet med mamma när du går din powerwalk-runda (no one blames a phone breather!).

Kanske din stund efter gudstjänsten, vid fikan, där du intresserat och uppriktigt frågar hur en person mår, får vara den personens bästa stund den veckan.

Kanske ett leende i korridoren när du möter dina kollegor, får vara ett tecken på ljus, i en stressande miljö.

Kanske att ligga platta framför TV:n tillsammans och se en film med dina barn, faktiskt är det bästa de fått uppleva den här veckan.

Kanske att du köper hem lite extra speciell lördagsfrukost och lyssnar på barnens intensiva prat om diverse svårförståeliga intressen.

Kanske att ge din partner din tid för dens speciella intresse som faktiskt fyller på din partners energi och gör familjelivet lyckligare?

Och också, allt det där andra såklart. Men just nu, hur kan du leva för andra i den tid du är? För allt har sin tid. Oavsett du är utmattad, full av energi eller nånstans där emellan. Låt Gud leda oss. För världen behöver oss och Jesus hela tiden ju. Eller hur?

Våga ta emot allt det goda som skänks dig

En sån där fras som en hör emellanåt är att; ”Livet är ett ständigt givande och tagande.” Du som kristen eller du som har en allmänt humanistisk världsbild kanske studsar till för det uttrycket; ”Vaddå tagande, jag ska väl inte roffa åt mig och ta för mig? Allt i livet är en gåva”

Jo, förvisso. Att allt det goda i livet är en gåva, får betraktas som en sant kristen hållning. Den livshållningen är god och riktig. Och den inställningen skapar förhoppningsvis tacksamhet och generositet. När Jesus sänder ut sina lärjungar är det i all enkelhet men han säger ändå:

Ge som gåva det du har fått som gåva.

Inte ens sandaler eller ett skärp skulle de ha. Dom reste, levde och verkade med endast det som de bar på sin kropp. De fick lära sig att lita på människors godhet och generositet dit de kom för att få någonstans att bo och något att äta. Jag tänker att det fanns en tanke och mening med den här enkla livsstilen, då de var tvungna att bli beroende av andra människors godhet. Det gör något med hjärtat.

Gudsriket är den tid som bryter in i världen när Jesus föds, lever och verkar här på jorden. Men Jesus tog inte med sig gudsriket när han lämnade det jordiska livet. Guds rike finns forfarande kvar, bland allt det genuint goda och sanna som människor är med om och skapar varje dag.

Livet är ett ständigt givande och tagande, ett emottagande. Jag tror att våra hjärtan behöver tränas och hålla i trim för att vara mjuka och varma, så att vi vågar ta emot. Att ta emot utan att känna sig tvungen att bjuda igen eller göra en gentjänst. Att ta emot i tacksamhet och lita på den andres godhet, att den är äkta och sann.

Jag tycker mig ofta se hur vi etniska svenskar har svårt att ta emot. Vi tycker kanske att vi är till besvär. Eller är det så att vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av det vi får? Det är som en ryggradsreaktion när någon blir bjuden att behöva ”spela lite svår” och ovillig att ta emot:

”Nej, det kan jag verkligen inte ta emot.”

”Ja, men då måste jag få betala tillbaka en annan dag.”

”Nej, men det är verkligen alldeles för mycket!”

Varför har vi svårt att bara säga tack?

Jag märker hur jag själv får öva mig i det. Att bara säga tack. Men ofta flikar jag in ett litet:

”… men är du verkligen säker på att du vill bjuda?”

Här på min odlingslott har jag fått nya vänner. En kvinna från Lettland och en kvinna från Iran. Jag har redan fått plantor, blivit bjuden på mat och blommor. För dom är det inte konstlat eller märkvärdigt att ge av det som dom har. Det är bara helt naturligt att dela med sig. Och vem är jag då att börja slingra mig och verka svår? Nej, jag säger tack. Jag övar mig i att ta emot.

Om jag blir bättre på att ta emot allt det goda som ges mig då tror jag att jag också blir bättre på att dela med mig. Det hör liksom ihop. Att våga öppna hjärtat så att jag  kan ta emot på riktigt då tror jag att jag också vågar ge på riktigt.

Vad tror ni?

 

Vad skulle jag kunna offra?

Temat på bloggen är denna vecka ”att leva för andra” – och jag tror att någon ryggar tillbaka. I tider av stress och all möjlig påfrestning kan det kännas som en sak för mycket – kom inte med det också! Jag behöver leva för att själv må bra!

Frågan väcktes i mig – kan det vara så att vi blandat ihop måste-listan och behöver-listan och det skulle jag klara mig utan-listan? Att allt är en enda lång lista på massor och massor saker och att det kan vara en sak som pressar oss in i utmattning?

Jag tror att det går att leva för andra utan att ta slut själv. Men då tror jag att det är viktigt att veta vilka saker som det är ok att offra för att ge till andra och vilka saker som en aldrig ska ge upp. När jag var ute och sprang igår så hoppade mina tankar hit och dit och formerades till två listor.

Vad som aldrig är värt att offra för att leva för andra
(detta menar jag utifrån ett ”hållbartliv-perspektiv”, visst kan man avstå något av det en kort period som tex under en fasta men inte i det långa loppet)

 De fysiska basbehoven; sömn, mat, rörelse
– Tid med Gud
– Tid med sin partner
– Tid med sina barn
– Vila på det sätt som verkligen ger vila för en själv
– Gemenskap/församling

Vad som däremot kan vara värt att offra för att kunna leva ett liv för andra

– Karriär/en position
– Att äga ett hus/bil/…
– Sociala medier (att ha en blogg tex)
– Att saker ska vara perfekt – städning/trädgård/kläder osv
– Utlandsresor
– Saker man gör av plikt, kan vara lite allt möjligt men ofta fina grejer som  engagemang i kyrkan tex
– Drömmen om ”det perfekta familjelivet”
– Sina fritidsintressen
– Pengar; att renovera huset, att kunna åka på spa, att kunna ge dyra presenter

Det här är såklart inte något facit eller ens kompletta listor (din ser kanske helt annorlunda ut). Alla har vi vår väg att gå. Men jag tror det kan vara gott att då och då reflektera. Dels över om vi tar hand om det vi har; hur vi mår, hur vår Gudsrelation ser ut, hur vi mår bra genom att se till att vi vilar på bra sätt. Men sen också släppa greppet om saker som vi kanske håller fast vid men som gör det svårt för oss att leva för andra. Göra utrymme för det liksom.

Jag funderade på mina främsta kristna förebilder och kom på att samtliga jag tänkte på har valt att leva liv där de inte bor i hus. Det är såklart inte så enkelt som om vi avstår att bo i hus så blir vi fromma människor. Men jag tror vi ska vara medvetna om vad det gör med oss att äga saker. Att äga ett hus (som ju jag och Christian gör) är SÅ mycket jobb. Så mycket bära pellets, klippa gräs och fundera över vilka tapeter vi vill ha på övervåningen.

Vad är det tid för mig att släppa taget om för att ge mer rymd och plats i livet?