Låt en kvinna va.

Igår fick jag rejält spel på den här mansdominerade världen så jag ber om ursäkt i förväg för en del upprörda utlåtanden.

Att få höra att 10% av forskningen mellan de olika könen läggs på kvinnan, var helt och hållet dödslående. Nej, jag har ingen källa, mEn det förvånar mig inte om det är sant. Då sitter kvinnor i kvinnovården och hinner inte få den hjälp de behöver. För varken pengar eller resurser läggs på kvinnor. Det är ingen lögn, om du med snopp läser det här, det är sant, även om siffran kanske inte stämmer.

Jag blir upprörd och lite ledsen av att fröknar och föräldrar fortfarande skyller pojkars slag och retsamhet på att de är kära i en. Jag är trött på det. Jag gick själv med stora blåmärken på armarna när jag var tonåring för att ”killarna tycker du är sååå söt”. Jag vill att ni med pojkar ska förklara för dem att det inte är så man uttrycker kärlek. Och jag säger var och varannan dag till mina flickor och att om en pojke skulle tycka om dig, då ska han använda de orden; ”jag tycker om dig”. Inte slå dig gul och blå. Så visar man väl inte kärlek?!

Om han slår dig… ja då slår du tillbaka (ja det händer att jag säger så, men jag säger också ”säg till fröken” osv).

Och mitt i allt detta är jag otroligt tacksam för de män som jag har i mitt liv, som inte härskar, slår mig (hmm) eller tror att de är nåt bara för att de är män.

Jag vet att jag är väldigt välsignad med mycket goda män i min närhet. Men ibland, ja ibland så bah smäller det till.

Jag får inte ihop det

Hela veckan har jag funderat över saker kring vårt hus – jag och Christian har pratat fram och tillbaka om vilka renoveringar som står på tur. Ny varmvattenberedare eller det ofräscha badrummet på övervåningen? Byta ut dörren som glappar eller ny köksfläkt? Vi tycker det är roligt att tänka på sånt och prata om sånt. Och när vi inte pratat har jag tänkt och funderat.

Så skulle jag handla på citygross idag. Och på väg in med vagnen framför mig och tankarna på allt som ska handlas så stannar jag plötsligt upp. För platsen han brukar sitta på är tom. Mannen som tigger. Han är inte där.

Och lite skamset går jag in och börjar fylla min vagn. Hade jag reagerat om han suttit där? Eller var det frånvaron av honom som fick mig att haja till? Tankarna rör sig till andra plaster där jag brukar möta människorna som tigger och ja, de har nog blivit färre det senaste året. Innebär det att fattigdomen i östra Europa minskat? Det vet jag inte. Men jag tror inte det.

Och som i en handvändning så känns varje renovering så oerhört självcentrerad och oviktig. Gripen i hjärtat av den här världens orättvisa. Och hur svårt det är att leva som efterföljare till Jesus när man samtidigt befinner sig i nån slags kärnfamilj och medelklass. För återigen vill jag bara sälja allt jag äger och flytta till en rumänsk by och hjälpa utsatta barn. 

Hur svårt är det inte? Att bevara sitt hjärta mjukt och varmt. Att tillåta sig känna världens nöd – och vara beredd att offra saker för att ge till andra. Och samtidigt inte ätas upp av dåligt samvete. 

Jesus.
Jag får inte ihop det.
Att ge allt till dig. Och samtidigt vara en del av så djupt orättvisa system.
Jag ber om hjälp att leva i den här världen.
Jag får inte ihop det.
Bara genom din nåd.
Bara genom dig.
Jesus.