Min tredje förlossningsberättelse

Med anledning av #födelsevrålet har jag den senaste veckan bearbetat min tredje förlossning. Har även jag delat den oro som är upphov till det här uppropet? Har jag märkt av nedskärningarna inom förlossningsvården? Jag har insett att jag faktiskt har det och inte riktigt varit klar med att lämna min senaste förlossning bakom mig. Nu kanske jag är det. Obs! Långt inlägg, enbart för den förlossnings-intresserade!

Min första förlossning var en 48h variant, klassisk förstaförlossning, seg och lång. Min andra kallar jag en perfekt förlossning, vattnet gick, jag åkte in och på tre timmar var han ute (att jag sen blev magsjuk på bb tillhör det icke-perfekta i berättelsen).

IMG_75

Med Bo började det på fredagkväll (bf+2). Det började göra ont framåt natten ungefär var tionde minut och jag la mig i soffan och tittade på vänner. Efter att ha haft ganska kraftiga värkar i flera timmar men utan att frekvensen ökade ringde jag ändå in framåt morgonkvisten. ”Nej nej, kom inte in förrän det är mindre än sex minuter mellan värkarna”. När Christian vaknade på morgonen hade de klingat av och jag kunde lägga mig och sova.

Nästa natt blev det likadant, och nästa. Ganska kraftiga värkar – men bara var tionde minut. De var så pass att jag behövde jobba mig igenom dem och kunde absolut inte sova. Som tur var kunde Christian vara hemma från jobbet så jag kunde sova på förmiddagarna. Natten till tisdag (efter fyra sådana här nätter) ringde jag igen – snälla låt mig komma in. Men antagligen lät jag lite för samlad, lite för snäll. För ”nej, nej, kom inte in förrän det är mindre än sex minuter mellan värkarna”. 

På grund av min grundsjukdom hade jag en tid för igångsättning en vecka efter bf. Så jag tänkte att jag fick hålla ut en natt till. Så på onsdagmorgon, efter fem nätters värkarbete var jag hyfsat slutkörd men glad för att få åka in och bli igångsatt. Vi möttes av en morgonstressig barnmorska som inte inledde med att säga ”hej gumman, hur är det med dig? Har du haft några värkar?”.  Det första hon sa var: ”Hej, idag kommer du iallafall inte bli igångsatt, här är helt fullt. Varför är du här förresten, det är ju bara bf+7?”

 Hon kopplade på CTG för att se att bebisen mådde bra och lämnade mig och Christian i ett litet rum. Då bröt jag ihop. Jag var så trött och slut och hade så ont (värkarna hängde i den här dagen men bara kanske var 15:e minut). Då kom barnmorskan brådskande in för mitt hjärtslag rusade och apparaten larmade. Hon tillkallade läkare och de läste hastigt min journal och stressade upp sig över min sjukdomshistoria. De bestämde snabbt att skicka mig till akuten för att kolla upp mitt hjärta. (Ingen gjorde en vaginalundersökning på mig, hade man gjort det hade man sannolikt upptäckt att jag var mitt i min förlossning och att hjärtat stressade över det…)

Så jag hamnade på akuten. Fick EKG-påkopplat. Fick träffa en hjärtläkare som ville göra en specialröntgen som jag fick en tid för två dagar längre fram. Hela tiden låg jag tyst och grät och hade värkar som började komma tätare. Jag var ledsen för att jag var trött och slut och hade ont – och kände mig så vansinnigt missuppfattad. Christian gick och köpte lunch och vi hann äta den. Så gick vattnet. Och då blev det fart på alla. Och på värkarna som nu var nere på typ var tredje minut.

DSC_0162

Så jag hissades upp på förlossningen och fick en luttrad och fåordig barnmorska i 65 års åldern. Christian sprang för att hämta väskan och under tiden gjordes (finally!) en vaginalundersökning. Då säger barnmorskan till mig ”ja, ingenting”.  Jag tolkar det som att jag inte är öppen alls och bryter ihop igen (värsta gråtdagen!). Och hon blir helt konfunderad och frågar varför jag gråter ”nej, nej, du har ingenting kvar alls, du är helt öppen. du kan börja krysta”. 

Sen hann Christian precis upp, satte på min ösiga hiphop och gav mig mitt saltlakrits och sedan krystade jag för kung och fosterland och en timme senare var vår Bo ute.

DSC_0166

DSC_0165

Så i mina journaler hade jag en väldigt kort och komplikationsfri förlossning. Men i min värld var den jättelång och psykiskt den mest påfrestande av mina tre. Det är tre saker jag tar med mig från den och som jag vill vråla med i #födelsevrålet. Och de två första sakerna hänger på överbelastade barnmorskor. Jag skyller inte på dem, men så som deras arbetssituation ser ut idag har de inget val…

  • Det gäller att skrika högst för att bli lyssnad på. Man ska inte vara samlad, smärttålig och lugn. Hade jag skrikit ”jag dör, jag måste få bli undersökt” – där på fredagskvällen, då hade jag förmodligen fått en undersökning.
  • Tänk om någon bara hade tagit sig tid och frågat mig om hur jag mådde när jag kördes runt där på förlossningsdagen. Då hade jag antagligen fått fram att jag tror att jag håller på att föda barn och sluppit ligga på akuten…
  • Jag har varit ganska arg på mig själv för att jag tillät mig bli så missuppfattad. Jag borde ha skrikit och sagt ifrån. Men istället ska man vara snäll och inte till besvär och i slutändan – duktig. Jag ska försöka lyssna mer på min kropp och bejaka det den säger till mig – och förmedla det.

DSC_0182

Både barnmorskan och läkaren som skickade mig till akuten kom in till mig sen på förlossningsrummet och bad om ursäkt. Det var bra. Allt gick ju bra och jag fick ett jättmysigt dygn på bb sedan, lugnt och skönt med bara en liten bebis.

Man är så oerhört utsatt som födande kvinna. Allt är på liv och död, aldrig är den verkligheten så nära inpå en som då. Det är värt att strida för att man inte ska bli bemött med stress och ”vi har inte tid för dig” – vibben.

Kärlekens kraft i dina ord och handlingar

Hur många här, som går i kyrkan, har haft en pastor eller ledare som sagt till dig, när du för längesedan borde sett över ditt överdrivet engagerade engagemang i kyrkan:

– Stopp! Du får inte engagera dig mer nu. Du får stanna upp och fundera vad som faktiskt är det viktigaste. Du har ju också en hel familj att tänka på där hemma.

Helt ärligt, jag har faktiskt det. Ja, jag har en eller kanske flera faktiskt, personer i min församling som sagt stopp till mig. Och det kan jag ändå säga med huvudet högt, att det har inte att göra med att jag är en dålig presterare.

Men kyrkor, församlingar och kristna sammanhang verkar ha en tendens att slita ut folk. Fast, vänta lite, bara vissa. För visst kan man tycka det, att i vår församling, ja där är det alltid samma folk som engagerar sig på alla saker. Var är resten, liksom? Medan jag och kanske du, tokengagerar oss i det mesta inom och utom kyrkans väggar, ser vi de som aaaaldrig lyfter ett finger. De som bara kommer för att ta, ta, ta och få, få, få. Skämmes på dem!

Japp. Jag är en av dem. Som tyckt och känt så. Att hallå, VARFÖR GÖR DU INGENTING?! Ser du inte en stad i nöd? En församling i behov? Människor som behöver DIG?

Men äntligen har även jag börjat förstå att det (oftast) finns en väldigt viktig och bra förklaring. För vad vet du? Kanske den där personen som aaaldrig gör något, faktiskt har fått en tillsägelse av en kär vän, en trogen ledare i församlingen, att den här personen bör sitta ner. Ta det lugnt. Andas anden. Känn gemenskapen. Känn kärleken som spirar i församlingen.

När jag den här våren fick ett STOPP slängt i ansiktet (jamen det känns väl lite så), kan jag såhär i efterhand, nu när våren snart är slut och sommarn strax kommer, inse att de personer som stoppat mig var Guds trogna tjänare. Hur skulle jag orkat? En viktig person sa: ”Filippa, din farfar är jättesjuk och vem vet hur länge till han lever, ni ska flytta till nytt ställe och du fyller nolla. Du kanske ska ta det riktigt lugnt i vår?”.

Min farfar dog i februari och ja, vi visste att han snart skulle dö. Men vi visste inte hur hårt det skulle ta på oss att ta farväl av det hem vi växt upp i. Vi flyttade till ett hus, och aldrig har jag slitit ut mig så mycket fysiskt i välvilja att få i ordning på ETT HELT HUS inför min 30-åriga dag. Jag hade en världens härligaste fest, men var slut i två veckor efter. Maj månad är för mig den värsta på året (sedan jag blivit lärare) och det är fortfarande så. Jag hänger mig fast på kanten (min man förmodligen) och hoppas att jag klarar att hänga där tills det är sommarlov för mig.

Sådan omsorg, sådan kärlek, sådan kraft i att någon sa STOPP till mig. En sak jag funderat mycket över de senaste veckorna är, om Gud faktiskt är densamme igår, idag och i evighet? Gör Han samma mirakel? Detta är för mig svaret. Vilket mirakel.

/Filippa