#födelsevrålet

mirjam svartvit

Att föda barn. Det kan vara det största, mest fantastiska och underbara en kvinna kan uppleva. Men det kan också vara det värsta, mest förnedrande och skrämmande en kvinna kan uppleva. Varför blir det såhär olika? Ja, det finns en mängd olika svar på det, men en sak som påverkar är vilken förlossningsvård som du erbjuds under och efter din förlossning. Tyvärr ser det väldigt olika ut i vårt land. Och vi anses ha en god förlossninsvård eftersom det inte är vanligt att någon dör i samband med förlossningar i Sverige – Ja, tack och lov för det. Vi har det bättre än i många delar av världen. Men många kvinnor upplever sina förlossningar, bemötandet och behandlingen i samband med denna stora och omvälvande upplevelse, som att de inte blir tagna på allvar, inte lyssnade på och försummade. Därför är det väldigt många som drabbas av både fysiska och psykiska förlossningsskador. Och när de sedan söker vård för dessa skador (om de orkar eller vågar söka vård) blir det inte tagna på allvar. Ska det vara såhär i ett välutvecklat och ”jämställt” land som Sverige? Nej!

Därför har några fantastiska kvinnor startat ett nätverk som kallas Födelsevrålet. Det är helt vanliga mammor som fått nog! Vi kan inte fortsätta lägga ner förlossningskliniker och låta kvinnor drabbas av förlossningsskador. Idag drabbas varann förstföderska i Sverige av en förlossningsskada, jag är tyvärr en av dem. Men som så många andra är det inte något jag pratar så särskilt mycket om. Hur mycket blod jag förlorade, hur svag jag var, hur många stygn jag fick sy, hur lång tid det tog innan jag kunde gå på toa utan smärta, hur instängd och begränsad jag kände mig då jag inte gå ut och gå med mitt barn. För mig blev den långsiktiga skadan mer psykisk än fysisk. Men även de psykiska skadorna ska tas på allvar!

Födelsevrålet har förstås sin egen hemsida: fodelsevralet.se. De finns på sociala medier och i vanliga medier. Jag uppmärksammade detta initiativ i senaste numret av Mama. Det går också att titta på detta öppenhjärtiga och oroväckande klipp från Nyhetsmorgon om hur illa det faktiskt är med förlossningsvården i Sverige just nu:

Kära kvinnor, systrar och mammor det är så viktigt att vi vågar tala om detta så att det kan bli en ändring. Det lidande som många kvinnor i Sverige har pga. sina förlossningar är oacceptabelt. Jag är glad att jag inte ska föda barn i sommar, men jag har nära vänner som ska föda barn i storstadsregionerna Stockholm och Göteborg; Hur kommer de att behandlas? Kommer de ens att få plats? Kommer de att behöva åka tiotals mil bara för att komma till en förlossning som tar emot dem? Det kan vården idag inte svara på – för det ser så osäkert ut i förlossningsvården just nu.

Detta är inte barnmorskor och förlossningsavdelningarnas fel, men de får slita hårt och har inte möjlighet att göra ett gott och säkert vårdarbete pga. politikers felaktiga prioriteringar och beslut. Det är dags att vi gör något – NU! Här finns några förslag:

  • Följ födelsevrålet på Facebook och andra sociala medierför att visa ditt stöd.
  • Om du ska föda var tydlig och våga ställa krav på MVC – du har rätt till en trygg förlossning! Känner du att det är en utsatt situation som är svår att hantera själv, ta hjälp av en t.ex. en vän eller din partner för att få stöd. 
  • Våga prata om din förlossning, eftervård och allt däromkring; Ämnen som kiss, bajs och sex är väldigt relevanta men vi tycker ofta det är skämmigt. Men om vi inte pratar om det kan vi heller inte veta vad som är normalt eller ej. Då vet du inte heller om du bör söka vård och få rätt till adekvat behandling! Prata, prata, prata. Och kräv vård om du behöver!
  • Om du blivit felbehandlad, anmäl detta till vården, sök stöd och låt ditt fall höras och synas. Du behöver inte skämmas för att du har blivit skadad och/eller felbehandlad!
  • Bli stödförälder via Födelsevrålet: ”Vi söker både stödpappor, stödmammor, stödpartners och stödföräldrar. Här krävs ingen medicinsk kunnighet, utan uppgiften här är att lyssna, att helt enkelt vara en medmänniska.”

Tillsammans kan vi göra skillnad! Kärlek till er alla. / Jennie

 

5 insikter jag fått sedan jag blev mamma. åh… missa inte punkt 4, vilken mamma har inte känt så?!

Jag testar att göra ett sådant där typiskt inlägg där man ska lista saker om småbarnslivet på ett skojfriskt sätt. Jag tycker egentligen det är ganska fånigt, men vill prova på genren. Håll till godo!

1. Klockan 09-tröttheten
Så har man hunnit vakna framför morgonbarntv, serverat mjölk och brett mackor, tömt och fyllt diskmaskinen, torkat bort yoghurt från munnar, bord och golv, målat med vattenfärg och röjt upp efter det, badat balja, klätt barnen, hoppat studsmatta, haft frukstund, fyllt tvättmaskinen – så står man på nån lekplats och gungar barn och plockar fram sin telefon för att kolla vad klockan är. Då får man chocken – den är 09 på morgonen och HELA dagen är ju kvar!

 

2. Det topp-svåraste jag gjort
Jag tänkte att matte c var en svår utmaning, uppkörningen, högskoleprovet, första jobbpasset på det nya jobbet, föda barn, springa maraton. Alltså, dessa saker var i sammanhanget ingenting. Nu vet jag vad som är svårt på riktigt. Det svåraste jag gjort i mitt liv är att lägga tre barn ensam. Det är en konst som måste balanseras med absoluta perfektion för att det ska lyckas. Varje nyans i din röst, varje otvättad nappflaska, varje spotifykonto som inte fungerar – nästan allt kan gå fel och då blir det tre timmars rännande mellan sängar och kylskåp och toaletter. Jag trodde ”godnatt Alfons Åberg” var en saga, men det var fel, den är – true story…

3. Tio nyanser av brunt
Bebisbajs är mysigt och gulligt. Ja, nästan ända upp i ettårsåldern skulle jag kunna gnida in bajset i ansiktet och mysa med det. Så tänkte jag inte när jag hade min första bebis. Men nu har jag känt på treåringsbajs i olika experimentella sammanhang. Vore det inte kul att bajsa i garderoben? Och fyraåringsbajs i kalsongerna för leken är för rolig för att pausa för att göra något så tråkigt som att bajsa. Nu ska jag berätta; 3 åringars bajs är lika äckligt som vuxenbajs. Och det vill jag inte pilla med överhuvudtaget.

4. Förlorad
Det är bara självbevarelsedrift som gör att jag inte lägger ut en bild på något av mina barn på sociala medier, låt säga varannan timme. Alltså de är så sjukt söta, de säger så fantastiska saker, de bara är de bästa människorna jag mött. Jag är fullständigt stormande förälskad och jag vill ställa mig på taket och ropa. Och innan jag fick barn störde jag ihjäl mig på sådana som mig. Och så, ahh, det är ju bara ett klick iväg – så kan hela världen se hur underbara de är. ahhh!

5. Stressigaste stunden på dagen
Klockan är 20.30, ÄNTLIGEN sover alla. Nu går hjärnan på högvarv – hur förvaltar jag den 1,5 timmen som kvarstår av dagen på bästa sätt? Är det nu jag ska duscha och raka benen? Eller ut och springa? Borde jag inte städa eller ska jag orka öppna en bok? Ringa till någon? Nej, soffan ser skön ut, varför inte slå sig ner där med en dator i knät och någon slö serie på projektorn?

/Elisabet