Från generation till generation

I söndags tog jag mig ganska trött, och svettig (så sjukt varmt!), till kyrkan efter en heldag i bröllopsanda och engagemang. Jag lämnade make och barn hemma, eftersom barn och make var väldigt trötta de med, samt, att det inte var någon söndagsskola (vilket annars är orsaken till att vi alltid går till kyrkan, love it!).

Jag satt där i kyrkbänken, eller på kyrkfåtöljen förresten. Vi har sköna stolar i vår kyrka. Tittade ut över de himelska syskon som började samlas. En del kom inrusande med frukosten i handen, andra hade varit vakna sedan länge.

På vår stenbelagda scen intog lovsångsteamet estraden. Håkan, vår pastor, hälsade alla välkomna denna soliga morgon, och berättade att hans mentorer, Charles och Joyce Sipthorpe från England, skulle närvara idag och Charles skulle dela något.

Lovsången börjar. Jag har lite svårt att fokusera. I vanliga fall har jag ett barn som drar i kjolen eller ett annat barn som behöver gå och kissa. Eller som surar över att vi glömt hennes frost-klackaskor och tänker då inte sluta lipa förrän mamman blir arg. Eller så har vi glömt kollektpengar till söndagsskolan eller så vill stora tjejen sitta någon annanstans… Ja ni hör ju. Det brukar vara mycket att tänka på sådär i början av gudstjänsten. Jag insåg efter första sången att jag är ju själv här idag. Fokus vetja. Kom igen.

Och så härligt. Lovsången var fantastisk. Ibland blir jag väldigt berörd av lovsång, jag är en riktig lovsångs-lover förstår ni, och jag kan liksom känna hur det trycker på i tårkanalerna. I söndags fick jag en sådan kärlek till alla människor i rummet, en sådan tacksamhet att de finns här, att de vill leva ett sånt liv som jag också vill. Att jag inte är ensam.

Charles Sipthorpe pratade om våra ledare. Kom ihåg dem. Vilka är det? Han pratade mycket om familjen och jag tänkte att, oj, hjälp, hallå! Mina barn! Ber jag för dem? Ber jag för dem ständigt? Lägger vi allt i Guds händer där hemma? Är bön en naturlig grej hos oss?

Jag gick från gudstjänsten så inspirerad som jag kan vara efter läger. Alltså, jag lever på det än. Jag fick en miljon idéer om hur vi kan utveckla barnarbetet i kyrkan. Tvåtusen tankar om hur viktiga mina egna barn är, och ja, alla ni andra också, men mina, jag måste värna ännu mer om dem! Med ett engagemang som sträcker sig på många områden är alltså mina barn de absolut viktigaste. Be för dem. Be med dem.

Charles sa: ”Det fanns en sak jag och Joyce ville för våra barn, och det var att de skulle följa Jesus fullt ut. Jag vill inget annat! Jag vill inte att de ska få välja själva, jag vill det!”

Det är som att man inte får säga så i Sverige längre. Alla får göra som de vill, heja dig på det och dig på det… Men jag insåg att jag känner ju precis som Charles. Mina barn, jag vill att ni ska följa Jesus precis som jag gör. Känna honom som jag gör. Leva ett svårt, tufft, olidligt jobbigt ibland, liv, som jag gör, och inse det gudomliga, fantastiska, underbara och kärleksfulla som jag också gör.

/Filippa

Här kan ni också lyssna på det Charles delade, om ni vill

Veckans kvinna: Alice Mtui

aliceDetta är Alice Mtui, chef för kvinnoavdelningen i Konde stift, Tanzania. Tillsammans med Senait Bahta (Eritrea), Sylviya Anand (Indien) och Kerstin Oderhem (Sverige) ledde denna Alice ett mycket inspirerande seminarium på fredag eftermiddag under EFS årskonferens. Titeln på seminariet var: ”Kvinnor –  vad väntar ni på?”

I mötet med kvinnor som Alice blir jag så imponerad och utmanad. Hon har en sådan skärpa, entusiasm och glädje i sin uppgift. Det finns liksom inga hinder med att vara kvinna och ledare; ”Många andra kommer tycka att det inte går att vara kvinna och ledare, men låt inte det hindra dig.” – det var hennes budskap. Vi lever i Sverige och blir ibland särbehandlade enbart för att vi är kvinnor, detta som är ett av världens mest jämställda länder. Då kan en ju tänka sig hur det är i Tanzania, Indien och Eritrea att vara kvinna och ledare. Det är inte lättare än det är i Sverige, så mycket kan jag säga. För många av kvinnorna i dessa länder handlar det om att bevisa att de har intellekt som duger till för att göra något utanför hemmet. Och om du inte har någon utbildning (vilket kostar mycket pengar), ja, då har du verkligen inget att komma med. Och de kvinnor som blir ledare, de ses av vissa som något onaturligt. En kvinna som ledare? Va? Det är ju mannen som ska leda…

Alice berättade hur människor kunde komma fram till henne och säga att hennes man kunde ju verkligen inte ha det lätt. Som att en stark kvinna och ledare skulle vara detsamma som att hon vore en auktoritär hustru. Men hon lyfte fram att det finns ingen motsättning i att vara en stark ledare och samtidigt vara en god, kärleksfull och ödmjuk hustru. Som kvinna har du massor av roller att hantera i livet: fru, syster, dotter, mamma, kollega osv. Alla har vi fler olika roller att förhålla oss till och gå emellan. Men ofta kan vi behöva hantera flera roller samtidigt. Det är inte vattentäta skott där emellan, utan de löper ofta parallellt. Alice berättade att även fast hon nu var i Sverige så var hon ändå mamma till sina barn därhemma. Hon såg till att de skötte sina uppgifter och fick regelbundet rapporter om läget i hemmet. Hon menade också att det är vetenskapligt bevisat att kvinnor kan hantera detta med många roller och uppgifter bättre än män. Så för henne var det självklart att det var så livet såg ut. Inga konstigheter med det. Hon berättade om en situation när en manlig kollega kom in på hennes kontor och Alice satt där på sin kontorsstol, åt frukost, pratade i telefon samt skrev på ett dokument i datorn – samtidigt. Han var mäkta imponerad och berättade detta för de andra kollegorna samt frågade Alice hur det var möjligt; Hon svarade att detta inte var något svårt, hon var ju kvinna.

Alice upplever att många kvinnor inte tar den plats som är deras, de gör sig mindre än de är. Drar sig undan, blir tysta i samtal och håller låg profil. Det är som att de inte ser sin potential och att det finns ett utrymme för dem, att de inte ser vad de kan tillföra. Varje individ har unika gåvor, en unik personlighet och enormt värde. Tänk om fler av oss, både kvinnor och män, skulle våga ta plats och vara stolt över de gåvor och den person som jag är. Det är viktigt att fundera på och ta reda på: Vad är du bra på? Vad är din gåva? Vad är din ”grej”? Vet du det!? Om du har svårt att komma på det själv, be någon annan om hjälp att se och upptäcka dina gåvor.

En förmiddag under konferensen blev vi påminda om att göra det som ditt hjärta pickar lite extra starkt för, det som du går igång på, det som är din grej! Seminarieledaren denna förmiddag berättade om sin mamma som var nästan 90 år gammal. Och hon tyckte inte att hon var bra på nåt, men då påminde hennes dotter henne om att denna gamla dam var helt fenomenal på att baka. Och det kunde den gamla damen faktiskt hålla med om. Så nu bakar hon regelbundet och går med sina bakverk till människor som blir glada av kakor och ett besök. Det roliga är att denna 90-åriga dam ser som sin uppgift att besöka ”gamla människor”. Så det är aldrig försent, du är aldrig för ung eller för gammal för att göra skillnad för någon annan. Det finns hur mycket som helst som behöver göras för att den här världen ska bli en så bra plats som möjligt att leva på. Låt dig inte hindras av andras eller dina egna ramar för vad du är kapabel till.

Tack Alice, 90-åriga damen och alla ni andra damer, kvinnor och ladies där ute som visar vägen.