Hellre en fridfull sjukling än en orolig hypokondriker

Som jag berättat så lever jag med en auto-immun sjukdom. Den heter hashimotos encephalopati och innebär typ att min sköldkörtel flippar ur och det börjar bildas antikroppar som börjar angripa min hjärna. När den upptäcktes var det riktigt allvarligt, jag har legat i koma i två omgångar i många dagar. Idag tar jag mediciner, åker på extra koller och får behandling var fjärde vecka (medicin in i armen). Men på det stora hela påverkar det inte min vardag särskilt mycket.

Oron hade ju kunnat göra det. Sjukdomen är så ovanlig att man vet väldigt lite om förloppet. Ingen vet någonting. Varför dyker den upp? Vad triggar igång den? Kan det hända igen? Det finns inga sätt att mäta eller veta.

Det har varit en process men är faktiskt mest av allt en gåva, det här att varken jag eller Christian oroar oss. Vi har blivit bra på att leva i nuet. Kanske är det därför en del tycker att vi tar hastiga beslut. Vi försöker carpa oss igenom livet, vi vet hur det känns när allt kastas om och alla förutsättningar förändras. Och vi vet att det kan hända igen imorgon, eller om tio år eller så gör det inte det mer.

Alldeles för ofta pratar jag med människor -som inte har några sjukdomar de vet om- men som håller på att oroa ihjäl sig. Oron äter på dem. Ett gift som smittar ner allt och stjäl glädjen från livet.

Till dig vill jag säga. Sjukdom är skit. Men sjukdom är inte det värsta man kan drabbas av. Hellre ha en sjukdom men ett hjärta som känner frid, än vara frisk och vara sjuk av oro.

Jesus, till dig vill vi idag ge vår oro. Fyll våra hjärtan med friden från dig. Friden som är ett löfte om att inte ens döden kan hota oss. Vi håller din hand, igenom allt. Bär oss Herre. Och låt hoppet bo hos oss och tillförsikten och glädjen. Tack för allt du ger oss.

 

/Elisabet

Hur mycket kan man rensa ur sin garderob?

Nu behöver jag er hjälp!

Flytt-tider är ju även rensningstider och jag tänkte börja med att hugga tag i min garderob. Och jag när en lite radikal tanke om att verkligen tunna ut den.

Jag är ganska bra på att rensa, jag gör det regelbundet och tror att jag har en hyfsat liten (i svenska mått mätt då förstås) garderob. Ändå så ryms där klänningar och linnen och sådant som om jag skulle föra någon statistik används typ 1-3 gånger per år. Och nu har jag börjat fråga mig om det är helt ok egentligen. Alltså inte ur någon moralisk aspekt utan mer – är det vettigt?

Vore det inte egentligen skönare att ha lite mindre att välja emellan? Att liksom bara äga sina älsklingsplagg?

Risken som jag ser det är att jag gör en mastodontrensning och sen ångrar mig och blir tvungen att köpa nytt istället. För ibland känner man ju liksom bara för den där knasiga klänningen som man nästan aldrig vill ha på sig.

Vad säger ni. Ska jag våga? Eller ska jag bara göra en vanlig Svensson-rensning?

/Elisabet