Måndagstips

Efter att ha legat nedbäddad i flera dagar får jag idag använda någon annans ord i stället för mina egna mosiga.

En av mina favoritdikter av Nils Bolander.

Svarsbrev

Du skriver:
Speleman, varför blåser du alltid i tenorbasunen?
Det finns andra stämmor i Guds dråpliga orkester.
Varför inte pröva den ödmjuka andra fiolen?
Varför ropar du alltid om Herrens krig, yttersta stridslinjen, revolutionen?
Kristendomen – det är väl också friden bortom allt vett
förklaringsstunden uppe på berget,
Maria-lyssnandet vid Mästarens fötter?

Ack, jag kan endast svara:
Broder! Döm mig inte allt för hårt
mig som ännu knogar i Guds småskola.
Kristendomen blev för mig aldrig förklaringsbergsfrid.
Den är ett lidande i mitt liv
– men ett saligt lidande
utan vilket jag inte kan uthärda.

En oavlåtlig fronttjänst
i vilken jag är tvångsutskriven och dock frivillig,
en vansklig väg, erövrad tum för tum
från hotfulla fiender
– men dock ovansklig.

Alltid när jag står inför Kristus,
tänder Han orons frostiga stjärnor över mitt huvud,
orons vita eld i mitt blod,
räcker Han mig en budkavel, en lans, ett svärd.
När Han dömer och förlåter, dödar och pånyttföder
– alltid är Han samme orosstiftare
med ett enda genomborrande budskap på läpparna:
Det gäller livet!
Kämpa för livet!
Brinn, bränn, tänd!
Förstår ni då,
varför mitt instrument är stridstrumpeten,
min sång kampsång?

Kanske skulle jag en gång genom Guds nåd
få smaka Kristus också som en ljuvlig dagg,
en frid som världen inte kan skänka.
Då vill jag spela ett mjukt strängaspel
och sjunga en ny, en lågmäld sång

eller faller måhända instrumentet
ur min hand
och jag blir helt förstummad
av en andlös lycka

 

Och här kommer veckans lovsång. Ton i ton med dikten.

Den underbara och utmanande ekvationen.

blogg

Det här med att gå på gudstjänst med barn. Det kan ju vara helt underbart. Dom upptäcker, förstår och upplever att Gud, kyrka och församling inte bara är dom vuxnas värld – utan här får jag också vara, det här är min plats! Det är underbart.

Men alla gudstjänster och kyrkorum är ju inte så inbjudande för barn och barnfamiljer att vara en del av. Där kan jag uppleva att man mest känner sig i vägen och hela gudstjänsten går åt för att hålla barnen på en lagom ljudnivå för att inte störa de vuxnas gudstjänst.

Nu jobbar ju jag i kyrkan och har därför förmånen att vara med, planera och utforma gudstjänster så att både stora och små ska uppleva att det här är deras kyrka, deras plats att vara på. Det är utmanande och väldigt roligt. Vi jobbar mycket med ett material som Salt (EFS barn- och ungdomsorganisation) har gett ut; ”Skatten – på äventyr med Gud”. Där finns så mycket bra grejer som tar barnen och deras tro på allvar, det gillar jag.

DSC_0538

Men ärligt, så är det faktiskt så, att när vi har ledig helg då är det inte alltid jag är så sugen på att ta med barnen på gudstjänst. Så många lediga helger är vi inte på gudstjänst. Mycket på grund av att jag inte tycker att det finns så många bra gudstjänster där barnen får ett utrymme. Och om vi bara ska springa efter barn, blir det inte så mycket av gudstjänst för oss heller…

Joel Halldorf skrev en krönika om detta med att gå på gudstjänst när man är småbarnsförälder. Här kommer några rader från den:

Vi håller ett halvt öga på gudstjänsten, och resterande på barnen. Gudstjänsten är något som liksom sker i bakgrunden. Ändå packar vi oss iväg, söndag efter söndag. Det har aldrig fallit mig in att avstå för att jag ändå inte kommer kunna koncentrera mig. Och det slår mig hur långt jag därmed befinner mig från min frikyrkliga uppväxt, då vi gick på möte för att bli ”berörda”. Eller för den delen från det moderna talet om gudstjänsten som en stund av ”stillhet”.

http://www.dagen.se/kronikor/ny-gudstjänst-med-barnen-1.687200

Hur får ni som har (eller har haft) småbarn detta med gudstjänst att funka? Och vad tänker ni om Halldorfs krönika?