5 saker jag upptäckt sedan jag blev mamma

  1. Att jag aldrig mer är helt hel när jag är ensam. Att de liksom bor i ens hjärtan nu och när de är på förskolan eller blir passade av någon, så känner man sig alltid lite halv.

2. Att de kan locka fram de fulaste sidorna hos en. Hade ingen aning om att jag kunde bli så arg! Aldrig har jag lärt känna mina dåliga sidor så djupt som sedan jag blev mamma.

 

 

3. Att tiden kan gå så långsamt och så snabbt på samma gång. Whhaat??! Fyller han 5 år nu? Och whhaatt?? Är det en hel timme kvar till kvällsmat, hur ska vi få tiden att gå utan att slå ihjäl varandra och utan att dela ut i-pads?

 

4. Jag hade hört talas om 3 års trots och jobbiga tonårsperioder. Men jag hade ingen aning om att fas följer på fas som följer på fas. Och man sliter sitt hår för att förstå hur man kan hjälpa dem att känna sig förstådda och bli harmoniska. Men oftast är det ett mysterium. Och oftast kommer en ny dag när det som aldrig funkat plötsligt bara funkar och ett nytt hinder längs vägen som aldrig funnits där innan, bara dyker upp.

 

 

5. Det anade jag nog, men inte att det kom sig så självklart. Hur lycklig jag är. No matter what. Bara att de finns liksom. Jag säger det dagligen. Tänk att du finns!

 

Elisabet

Att bli skolbarnsmamma

Tiden är här nu. Jag har blivit skolbarnsmamma. Är jag fortfarande småbarnsmamma då? En är ju kvar på föris, den andra, stolt som en tupp, går nu till förskoleklassen, till skolan.

Men det är okej att vara lite rädd va? Lite ängslig. Lite orolig. Lite småirriterad på det som inte funkar. Lite småpetig. Ja, alltså jag. Inte hon inte. Hon älskart. 

Här om dagen kom hon hem och var så arg. Hon hade blivit så otroligt orättvist behandlad, sa hon. Hon hade till och med surat så att fröken såg, inget som hon gör om det inte är på blodigt allvar. Så vad hände? Jo. I torsdags, när hon skulle torka borden i matan, fick hon torka ett bord. Men i fredags, när en klasskompis skulle torka, då fick denne torka TRE bord.

Vi fick prata om orättvisor här hemma, och var ju bra. På ett sätt kändes det skönt att detta var det värsta som hänt henne. Att inte få torka bord (ja jag har skrivit upp detta och kommer visa henne i åk 5 nån gång, när skolklagan entrar) som de andra.

Endast en reflektion av att tiden går. Livet rullar på. Jag stannar upp, inser att ja, jag är skolbarnsmamma. Livet förändras och vi likaså. Det är härligt, och läskigt. 

Tur att vi har varandra på vägen.