It takes a village to raise a child

Jag beundrade men beklagade mig med kollega och sa undrande, lite trött:
– Hur orkar du? Alla dina barn går på femtioelva aktiviteter och du och mannen jobbar heltid…
Hon tänkte en stund, och sa sedan lugnt:
– Jag har alltid tänkt såhär: It takes a village to raise a child. Våra barn behöver gå på flera aktivititer för att få lära sig livet helt enkelt. Träffa andra, höra andras åsikter och lära sig samspel…
Hon pratade på och jag insåg att det är ju precis så jag också önskar leva. It takes a village to raise a child.

Vi har vår kyrka, vi har läger, vi har ett nätverk av vänner och familj där både jag och min man är helt överens om att våra barn behöver få växa upp i. Växa, se annat, höra annat, lära sig samspela med andra människor. Det är vuxna, tonåringar, barn, bebisar, gamlingar, unga. Med blandade tankar och värderingar.

Jag tror inte det här bara kommer kastat till en. Faktiskt. Jag tror att vi som föräldrar måste visa oss svaga, behövande och be om hjälp. Visar jag aldrig min svaghet eller ber om något, då kan ju faktiskt inte andra personer veta. Jag har blivit otroligt bra på att be om hjälp och ibland slår det mig att människor faktiskt uppskattar det. Prova! Ditt behövande kan vara till välsignelse för någon annan, konstigt nog.

Att ha vänner som bara ”tar” barnen, pratar med dem, kanske leker, hjälper dem att ta fika i kyrkan, frågar hur de mår och tar sig tiden med dem. Alltså, alla dessa människor vi har i vårt liv, hela denna village, det är precis så livet mitt ska vara. Jag älskar det. Jag är så tacksam för all kärlek vi får av våra village people, nya bekantskaper som gamla godingar. Familjen som står nära… Och barnen, ja, jag tror och hoppas det kommer bli riktigt bra skit av dom. De har ju så många olika att luta sig mot. Det är det bästa.

Vi är inte ensamma. 

IMG_8915

I det här vänskapshemmet hänger vi rätt mycket. Elma får alltid vara med och hjälpa till, precis som hon önskar. Det är så fint, det!

/Filippa

Gudsrelationen och småbarnsåren del III

Då har det blivit min tur att skriva något om detta med Gud och att vara småbarnsförälder. För det första tänker jag att både relationen till Gud och relationen till mina barn är bägge (förutom relationen till min man) det jag ser som det viktigaste i livet. Därför är det förstås så att jag vill att de här relationerna ska vara goda och trygga. Men så vet vi var och en hur det är med relationer. En relation är till sin natur inte statisk, den är föränderlig. Det här tänker jag är skillnaden mellan religion och relation. Jag ser inte mig själv som en religiös person. Jag tänker att jag lever med min relation till Gud som en naturlig del av mitt liv, och den relationen förändras precis så som livet förändras. Men en viktig sak i detta är;  Det är jag som är den föränderliga parten i den här relationen. Gud är alltid densamme. Gud är trofast. Kanske är det en av de egenskaper hos Gud som jag uppskattar mest, trofasthet. När Patrik och jag  gifte oss sjöng vi psalm 704. Den är värd att sjunga varje dag:

Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar. Din barmhärtighet, den kan aldrig ta slut. Den är ny varje morgon. Stor är din trofasthet. 

Alltså ni kanske har förstått vid det här laget att jag är rätt mycket av en känslomänniska. Mycket upp och ner. Och ibland väldigt mycket nedåt. Detta påverkar förstås alla mina relationer. Även gudsrelationen. Därför tror jag att Gud tänkte: ”Hon den där Jennie, känslomänniskan, hon behöver lite stadga. Bäst att jag kallar henne att bli präst i min kyrka.” Och vet ni, min tro är inte så särskilt stark och inte alltid så trofast. Men jag mår mycket bättre om jag regelbundet påminner mig om vem Gud är genom bibelläsning, bön, nattvardsfirande och gemenskap med andra kristna. Och eftersom jag jobbar i kyrkan, då är jag rätt ”tvingad” att regelbundet hålla allt detta levande. Jag är så tacksam och glad för mitt jobb, att jag har privilegiet att ”ta tid med Gud” på arbetstid. Men jag vet också att min gudsrelation inte beror på saker som jag gör. För Gud är trofast. Gud finns alltid där. Gud är min klippa. Det som står fast när allt annat vacklar.

Så när livet vändes upp och ner då Liv föddes, på så många plan. Inte bara för att det var mitt första barn och allt vad det innebär, med ett helt nytt liv att ta hand om utan också för att jag blev djupt deprimerad. Det är då allting ställs på sin spets. När livet inte är liv, utan mest något som du måste genomleva. Oj, vad jag skrek, grät och bad: ”Ska det vara såhär Gud? Du helade massor av folk, så kom igen, hur svårt kan det va?” Och när man är deprimerad då funkar ju inte känslolivet som det ska, saker och ting som annars hade gjort mig glad, gjorde mig inte glad. För jag kunde inte känna glädje, det är liksom det som är sjukdomen. Jag läste ett helt fantastisk inlägg av Mickan på fantastiska bloggen Sockertoppar (hon har för övrigt ett mycket fint insta också!). Här kommer ett citat från hennes inlägg:

Sommaren kanske inte vill komma till den som är död

kan hon aldrig se ljust på saker och ting? Hon klarade ju förlossningarna för hon är stark och barnen lever. Nå, vad trodde hon då? Men passa på att njuta nu för det går så fort. Carpediemcarpediem för rätt vad det är har de blivit så stora och vill inte sitta i ditt knä, så sa grannen. Han som har barnvakt till sina barn varje helg när de behöver dricka lite öl och vila och han tänkte säkert aldrig på bergväggar när han höll sina carpe diem-bebisar i famnen.
Tiden går inte fort när man tänker på hur man ska göra för att orka ta nästa andetag. Tiden går inte fort när de flesta jag yppade lite sorg för bara slätade över i fraser som ”Nu är sommaren snart är”. Jag tänkte snarare att sommaren kanske inte vill komma till den som är död.

Jag hade inte ens en bebis som skrek. Min bebis var glad, nöjd och supergullig. Men jag kunde ändå inte känna den där lyckan, rosa bubblan och till den som sa ”passa på och njut för tiden går ju så fort …” – den personen ville man ju bara be att dra åt h-vete helt enkelt. Carpe Diem my ass. De första fyra månaderna grät jag varje dag. Jag var så less på att gråta, så less på att Gud inte gjorde nånting. Men jag fortsatte enträget att gå på gudstjänst och bönegrupp. Jag var till och med på nyårsläger med en tremånaders gammal bebis. Jag  var med, planerade och ledde gudstjänster för massor av ungdomar. Hur gick det till? Vet inte. Men jag gjorde det i alla fall. Och det gick faktiskt riktigt bra. Kanske började jag inse där att livet inte var kört, Gud  kunde använda mig, trots allt. Guds verk hängde inte på min ”andliga formkurva”. Jag fick vara med, ändå.

När livet hade börjat vända och mörket inte längre var lika kompakt då gick jag gick på en bönesamling, med en längtan att Gud skulle göra något, för att allt skulle bli bra. Att jag skulle bli ”normal”. Men det blev inga mirakulösa helanden denna gången heller. Men den person som bad för mig, han fick bli ett språkrör från Gud rätt in i min situation. Han sa: ”Jag tror Gud vill säga: Jag ser dina tårar.” Där och då förstod jag, Gud är trofast. Gud finns där, Gud har funnits där hela tiden, men jag har varit för sjuk för att se och uppleva det.

Detta är min fullständiga övertygelse; Gud är alltid närvarande hos mig. Och jag vilar i det. När jag är för trött för att orka be. När jag är för ledsen för att orka läsa Bibeln. När jag inte hör vad prästen säger för att jag måste springa efter barn. När jag missar bönesamlingar pga. sjuka barn. Då vilar jag i att Gud är trofast.

/Jennie

rocks-1505565-1279x852
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. (Psaltaren kapitel 73, vers 26)