Sverige, mitt Sverige

Jag hade tänkt berätta om min dag i det vackra, anrika Köpenhamn. Men när vi kommer tillbaka till andra sidan bron, alltså Sverige, ser vi det här himla staketet. Fortfarande. Och det är ett himla skit det här.

Det är inte bara staketet, poliserna som inte släpper in alla och synen av att vissa inte får vara med… det är känslan. Obehaget som utspelar sig på Hyllie station, där vi fortfarande inte låter alla komma in.

Jag avskyr det. Men mer avskyr jag känslan av att inte räcka till. Att inte veta vad mer jag kan göra eller borde eller ska. Gör jag tillräckligt? Bryr jag mig tillräckligt?

Jag tänker inte bara på gränskontrollerna eller alla stackars barn som kommer ensamma hit eller alla stackars ungdomar som utvisas eller alla familjer som varit med om trauma… Ni vet, det finns ju så mycket mer i denna värld. Det finns så mycket!

Men jag vill inte dö i det här livet med känslan av att jag inte gjorde tillräckligt. Eller, jag vill nog inte heller leva med den…

En uppmaning idag. Lördagkväll. Vad mer kan jag faktiskt göra? Vem mer kan jag finnas för? Var ska jag börja?

Nu får det vara nog.

5 kommentarer

  1. Tack Filippa. Precis ”det här” inlägget. har jag gått och försökt formulera i veckan men du hittade orden! Jag känner precis såhär.

    Visst vet man att det viktigaste nånstans är mötet man gör med människor i det lilla, varje dag. Men SAMTIDIGT, vi vill ju göra något större!! Något som förändrar strukturer och gör skillnad. Men vad?

    Kanske kan vi nån idé som vi kan sprida via hallelujamorsorna. En rörelse på nåt sätt. Vi får be och luta oss mot Gud men också vara kreativa och våga göra!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *