När livet självt är en fasta så behövs ingen fasta

Nu har den fyrtio dagar långa kristna innan-påsken-fastan snart passerat. På söndag är den slut, då firas livet, ljuset och uppståndelsens kraft. Att livet och ljuset är starkare än all död och allt mörker som försöker breda ut sig. Ljuset vinner alltid över mörkret. Punkt. Slut. Detta är en den kristna trons högtid av högtider- påsken. Men fram till påskdagen går vi vägen tillsammans med Jesus, hela vägen fram till Jersualem, lidandet och korset. Ylva Eggehorn skriver: 

Jesus har med sig sina sår ända in i uppståndelsen. När han visade sina händer för Tomas efter uppståndelsen var såren kvar. Han var ingen osårbar hjälte. Därför litar jag på berättelsen om honom. 

ur Rötter och Krona

Fastan som leder fram till påsken, till uppståndelse och livet, den handlar om att avstå. Avstå för att kunna ta till vara på det som är viktigt på riktigt. Jag älskar fasteperioden. Och jag tror inte det beror på att jag är en särdeles självutplånande eller asketisk person. Men det är så mycket som jag tar för givet. Vi (i denna delen av världen) lever i ett överflöd. Ett överflöd av prylar, intryck och mat. Därför har jag mått bra av att säga: Nu pausar jag den här grejen ett tag så får jag se om det är så himla livsnödvändigt som jag tror att t.ex. handla prylar, kolla instaflödet eller äta sötsaker. 

Men när livet självt är en fasta så behövs ingen fasta. För mig har livet de senaste tre åren varit en lång ofrivillig fasta på grund av utmattning, depression och sorg. Det är så jag upplever det. Ofrivilligt har jag fått avstå från mitt arbete, måltider, teaterbesök, resor, tid med mina barn och min man. Och då när hela livet är på paus då behöver jag liksom inte utsätta mig själv för ännu mer prövning. 

Nu i år, 2020, så kände jag; Nej du Jennie Maria Hallgren nu är det baske mig dag för en fasta igen! Jag kände liksom livet i mig igen. Och nej, det är ingen mastodont insats från min sida denna fasteperiod. Så här har det gått till: Jag har kapat sociala medier och inte ätit godis. Samt bara fikat på en helgdag. Och så var det en grej till som jag faila, att inte kolla skärm på vardagskvällar. När vi blev förkylda så sprack det.

Insta var tufft i några dagar, mest för att det är en daglig rutin tror jag. Rent praktisk innebär det till exempel att jag inte tagit en enda selfie under fasteperioden, ganska befriande ändå! Men jag saknar att dela med mig och skriva korta raka och poetiska texter. Jag älskar det forumet. 

Under denna fasteperiod har jag för andra året i rad haft en bok som jag läst (nästan) dagligen. Och det var kanske den största vinsten med detta, att få gå in i Ylva Eggehorns texter om träden och vad dom har att lära oss om tron och livet. Ja, jag hör ju hur pretto och flummigt det låter. Men det är helt absurt bra och vackra texter! Särskilt förordet var som om det var skrivit rakt in i mitt liv. Hon kan det där Ylva, hitta formuleringar som går rätt in, rätt fram, förbi skalet. Och så beskriver hon tron och Jesus på så enkla och samtidigt kluriga sätt så en får helt nya perspektiv och samtidigt kan känna igen sig. Ja, ni hör ju. Kvinnan är ett geni:

Hur jag än känner mig och vad som än har hänt på den stora historiska scenen – än så länge blir det vår igen, och igen. Träden har sörjt, vilat, samlat krafter, laddat om.  Deras vinterfasta visar mig en möjlighet att själv gå genom fastetiden. Att inte fuska med min sorg – låta den långsamt gå mot försoning och ge plats för något nytt.

ur Rötter och Krona

Under min fasta, min treåriga fasta. Den av sorg, bottenlös trötthet och ångestkamper så har jag tagit mig friheten att vila i andra människors tro. Jag betackar mig trosvissa utrop och löften om under. Det biter liksom inte på en som går genom sorgedalen. Jag har tvivlat på ALLT. Och då menar jag allt. Och så har jag har ändå på nåt märkligt och typiskt gudigt sätt varit omsluten av bra människor, böner och omsorger. Liksom Ylva Eggehorn och miljarder andra människor så väljer jag därför att lita på den Gud som har såren kvar, även efter att striden är över. 

Och på söndag hörrni. Då vet ni en som ligger i solstolen, mölar lakrits och surisar samt scrollar igenom hela instaflödet, all day long!

4 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *