Nu och sen.

Plockade in denna lilla kvist igår från trädet som blommar så att hela världen blir rosa. Den blommar ikapp med magnolian och strax slår både äppelträd och syren ut.

– Är det vår nu? När är det sommar, mamma? Frågorna ställs varje dag av någon som längtar så förfärligt efter att bli stor. 4 år stor. Själv tänker jag, vart tog tiden vägen? Stanna den. Eller nej, snabbspola bort Corona men låt mig bara få vara just här en liten stund till. Bara en liten stund till. Nu.

Nuet. Det är liksom allt vi har. Det är så det känns i alla fall. Just nu sitter jag här med min lilla 8- månaders i min famn. Nyss föddes hon och strax kommer hon ta sig framåt i väldig fart. Men just nu, är det hon och jag . Här i min famn, sittandes på min favoritplats i kökssoffan vid smutsiga köksfönster, med solen i ögonvrån och kaffekoppen inom räckhåll. Nu.

Fast det är inte sant. För det kommer en tid efter detta. Det hoppet har vi. Hoppet om just en annan tid utan sjukdom och elände. Det säger jag fast jag inte alltid känner så. Men jag behöver höra det. Jag behöver säga det högt. Jag behöver något att hålla fast vid. Sen. Att ett sen kommer. 

Nu sopas också asfalten ute på gatan. Ja nu är det verkligen vår. Men sen kommer sommaren. Ta hand om er. kram   

3 kommentarer

  1. Så fint att jag måste gråta en skvätt! Av den fina bilden som gör att jag tänker på det fina jag har NU!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *